Dags för utflykt, tycker vännen Thaj, på vår resebyrå i Kovalam.
Vi har läst om tefabriken vid Pon Mudi på 1100 m höjd, men den är tillfälligt stängd för renovering, så Thaj ger oss ett förslag och bokar bil med chaufför.
Mitt i värsta morgonrusningen passerar vi Trivandrum. Under ett ständigt tutande hinner vi se den nyinvigda busstationen och Maharadjans palats, innan vi fortsätter åt nordväst.
Vi ska till Pon Mudi i södra delen av Västra Ghatsbergen. Först stannar vi till för att besöka Meenmutty Waterfalls. Vi åker så långt det går på gropig väg, sen är det 2 km promenad genom djungeln.
Det är varmt, jättevarmt, mycket hög luftfuktighet och bär brant uppför. Gissa om vi svettas? Sista biten, genom ett litet vattedrag och över klipporna får jag tacksamt handräckning.
Vattenfallet… Tja, kanske inte så mycket att skryta med nu, trots att det lär vara regionens största, men om ett par månader börjar monsunregnen falla och då är det omöjligt att ta sig fram till Meenmutty Waterfalls.
Den verkliga upplevelsen med stoppet är djungelvandringen, med grönskan och naturens oväntade scenerier.
Av det rika djurlivet såg vi inte så mycket, hörde fåglar och såg några apor och en massa fantastiska fjärilar.
Vi såg dessutom elefantspillning längs stigen. Färden fortsatte genom byar och städer, gummiplantager, te- och kryddodlingar.
Efter 22 hårnålskurvor, där vår chaufför tutade t o m mer än tidigare, når vi Pon Mudi Hillstation. Det är något svalare och en fantastisk utsikt över Västra Ghatsbergen. Vi klättrar upp till utsiktsplatserna och tar många bilder, men det går som vanligt inte att fånga det magiska, det får vi spara inombords.
Lagom till kvällsrusningen når vi Trivandrum. Vi börjar tro, att tutandet hos vår i övigt mycket skicklige chaufför, är någon form av tics. Trots att vi försöker finner vi inget mönster i hans notoriska behov av att tuta. Tut tut!
Färgstarka Indien 