Så flyger vi hem

Upp i det blå

Efter dryga två månader i Kerala och Tamil Nadu är det dags att återvända till Sverige.

Packningen är klar, nästan allt ryms. Utslitna sandalerna, ett par klädesplagg och en del överblivna småsaker lämnar vi, resten trycker vi ner i svarta ryggan.

Resten ryms i svarta ryggan…

Vi tar en sista runda på stan, lunchar på Kashi, byter till reskläder och får gott fika hos våra fina värdar Elisabeth och Joseph innan taxin kommer.

Så gott!

Det känns alltid sorgligt att ta farväl – Partir c’est mourir un peu.

Ett stort tack till er på Aroma Homestay!

Checkar in i god tid, får boardingcard till alla turer, allt ser bra ut…

Incheckning – OK

Boarding OK, sedan uppdagas att A/C i cockpit inte funkar. Tekniker kollar, vi dricker vatten, dricker mera vatten och kapten informerar.

Knappt två timmar senare är vi luften. Mellanlandar i Dubai, vilar ett par timmar och äter frukost innan det är dags för ombordstigning på Stockholmsplanet. Plötsligt är det gott om svenskar runt omkring. Vi äter frukost igen och ser morgonen gry över nordvästra Iran.

Det är molnigt över Kaspiska havet

Hinner äta även lunch innan vi landar i Stockholm.

Tack och adjö Emirates

Så skönt att slippa ta hand om bagaget. Det är sol i Stockholm. Efter knappt ett dygn på resande fot landar vi i ett mulet och slaskigt Luleå. Bagaget är med, Ewa möter med bilen och strax är vi hemma på Blåkulla.

Så skönt! Äter middag, tittar igenom posten och somnar sött i egna sängar.

Vi kommer hem i rättan tid, torsdag bjuder på riktigt vårvinterväder. Vi skottar gångar till ved, förråd och andra faciliteter sedan går vi ner på isen.

Kommer snart fram till dörren

Solen gnistrar, skaren i skoterspåren håller. Ja visst är det fint i norra Norrlands kustland, då man kommer in i mars!

Ute på havet

Vi hann också…

Stuvningskonst

Stadsdelen Mattancherry ligger öster om Fort Cochin, här finns de judiska kvarteren med Paradesi synagoga, klocktornet, kryddbodar och basarer. Vi tar en förmiddagspromenad med hjälp av Google-Gullan,

Längs bilfria gränder…

förbi byggarbetsplats

zickzackar oss fram längs gränder och lite mindre gator, ihärdigt skakande på huvudena – No thanks, just walking, no we don’t want any sightseeing, we have allready seen everything, no we don’t want to do you a favour and visit five shops even if we don’t have to buy anything osv.

Besöker Paradesi Synagoga från 1568, som är samväldets  äldsta. Här råder fotograferingsförbud.

Det är en ljus, vacker lokal med fint handmålat kinesiskt kakelgolv från 1700-talet.

Kinesiska handmålade plattor från 1762

Alldeles intill synagogan står Klocktornet från 1760.

Clock Tower med Paradesi Synagoga till vänster

Tornet har urtavlor på tre av de fyra sidorna, på sidan mot synagogan är det hebreiska tecken, på sidan mot maharadjans palats är tecknen på Malayalam och på den tredje sidan är det romerska tecken.

Strosar vidare, tittar på Mattancherry Palace från utsidan, men orkar inte gå in, vi har läst att det visserligen finns vackra fresker men är trångt, mörkt och varmt. Vi har dessutom en tid att passa…

Jaintemplet och duvmatning kvart över tolv. För två år sedan besökte vi templet och skyndade runt tillsammans med en kvinnlig guide, som i rasande fart visade templet. Besöket ingick i en  rickshaw-tur vi tog (med avslutning på taket på en matt- och antikaffär marknadsföd som viewpoint!!!).

Nu träffar vi samma guide inne i templet, hon leder oss lika snabbt runt medan hon pekar ut det allra heligaste och några gudar som jag inte hinner uppfatta namnet på, sedan ut på tempelgården. Detta är ett jainistiskt tempel, det är därför vi kan besöka även det allra heligaste.

Läs mer om Jainismen här.

Här är det tillåtet att fotografera – very beautiful, take photos…

Come, come – follow me

Vid 12.15 börjar duvor samlas runt tempelgården och strax efter kommer en man ut med en stor skål.

Duvorna samlas

Han ropar och duvorna flyger i cirklar, han ropar mer och duvorna flockas omkring honom.

Fåglarna!

Det är hundratals duvor, några äter ur händerna på både honom och en del tuffa åskådare.

Duvmatning

Det fotograferas hysteriskt, alltmedan vår guide går runt och ropar – take photos, very nice, you like.

Mera mat

Ja häftigt är det. Tur nog har Hitchcocks film Fåglarna bleknat i minnet, på 60-talet hade jag nog inte stått kvar!

Vi går vidare tillbaks mot Fort Cochin längs gator med kulörta hus och allehanda shopar.

Färggrant

I Mattancherry

I ett gathörn finner vi en tämligen ny kyrka, St Anthony church, från 2007. Interiören är ganska speciell, med en häftig Kristusbild i koret – vilket djup.

St Anthony’s Church

Vilket djup

Kring ett tempel nära vårt boende pågår förberedelser för en tempelfestival. Lars som är uppmärksa tar några kort på grannlåten. 

Förberedelser

Återvänder måndsgskvällen, då Joseph hört att festivalen startat. Det är kolossalt mycket folk i alla åldrar, alla finklädda och upphetsade. På ett podium står tre elefanter, rikligt utsmyckade, med dansörer på ryggarna. Det är ett öronbedövande ljud, högsta volym från trumpetliknande instrument och folks glada tillrop. Intressant, men stackars elefanter!

Festival

Flera kvällar besöker vi Katakali Centre, hör ett par konserter och ser en dansföreställning.

Dansföreställning

Tabla och Sitar

En dag tar vi färjan över till Ernakulam på fastlandet, biljettkostnad 5 öre per person, vi ämnar besöka Kerala Folklore Museum.

Tar färjan till Ernakulum

Det är trångt på färjan

Kollar på kartan och får det till dryga 4 km promenad, delvis längs vattnet, men det visar sig vara ytterligare 3 km. Det får bli rickshaw sista biten.

Kerala Folklore Museum

Vi löser inträde, berättar var vi kommer ifrån och går in. Puh… Har aldrig sett ett mer överlastat museum, det är svårt att urskilja enskilda föremål, men vi försöker.

Oj så mycket

Anantha

Vishnu

Marionettdockor

Tar en rickshaw ner till stadens centrum, där vi shoppar lite, äter lunch och strosar på Broadway. Tråkiga turister är vi, som inte köper vare sig kryddor, hantverk eller tingeltangel, men vi har ju redan alltför mycket i packningen.

Alldeles trötta blir vi av trafiken och folkvimlet, tar en rickshaw ner till färjan och åker hem till lugna Fort Cochin.

Vi bor alldeles nära Fort Cochin beach, men där vill man inte bada, bara strosa längs i solnedgången.

Solnedgång vid Arabiska havet

På grannön Vypeen finns däremot en fin strand, enligt guideböcker och turistinfon. Färjan över kostar 3 rs per person, så för sisådär en 17 öre åker vi tur och retur.

Färjan mellan Fort Cochin och Vypeen

Ombordstigning

Stranden ligger på nordvästra Vypeen, dvs 22 km rickshaw-tur, men sedan har vi nästan en hel strand för oss själva.

På väg till Cherai Beach

Fyren

Härligt! Vi äter fruktlunch och njuter i skuggan av vårt parasoll, vågorna slår mot stranden och vinden fläktar skönt.

Så härligt, endast vågornas brus hörs

Badtemperatur? Tja, kanske inte svalkande, snarare badkarsvarmt.

Utflykt i Backwaters

Båtutflykt

Det är varmt, utflykt på vattenvägarna lockar. Vi läser noga broschyren vi fått av vårt värdpar Elisabeth och Joseph och bestämmer oss för en tur.

Blir upphämtade med minibuss och åker söderut. En knapp timme senare sitter vi tillsammans med ytterligare tio västerlänningar i en husbåt utan motor.

Vilket tungt jobb i värmen

Våra två rorsmän stakar oss fram längs tysta vattenvägar, det är tyst i båten, någon viskar lite, men inga mobiler ringer ringer, inga bussar eller rickshaws tutar och inga högljudda motorer hörs. Det är fantastiskt!

Spegelblank vattenyta

Näckros

Så tyst och stilla

En kingfisher på stolpen till höger

Hägrar är det gott om i Kerala

Guiden berättar om trädet till vänster, det heter Cerbera odollam, men kallas ofta Suicide tree eller Pong-Pong. Frukterna som liknar mango är mycket giftiga. En enda frukt är tillräcklig för att ta livet av en person. Cerbera hör till samma släkte som Oleander och de är ju också mycket giftiga.

Självmordsträd

Cebrera Odollam

Vi åker in i en kanal och även rorsmännen få lite skugga

Vi hör bara fåglar

En bit längre fram lägger vi till för besök i en liten fabrik som tillverkar kalciumhydroxid (typ släckt kalk). Det är gott om musslor häromkring, när man tagit rätt på själva musslan samlas skalen och fraktas hit.

Massor med musselskal

I en öppen brännugn, som eldas med kokosnötsskal, bränns musselskalen tillsammans med en tiondel kol – länge.

Brännugn

Den brända massan, som blivit vit, läggs i högar, som bevattnas varvid allt pulveriseras och man har fått kalciumhydroxid.

Kalciumhydroxid

Används bl a som blekmedel i tandkräm och för att dra fukten ut ingefära.

Packat och klart

Vi fortsätter färden en bit och stannar åter till. Nu får vi lära allt om kokosnötsnäringen. Det är gott om kokospalmer i Kerala, de kräver ingen skötsel innan det är dags att skörda, det är å andra sidan inget lätt jobb.

Fort som sjutton tvinnar kvinnan ett 14 m långt rep

I palmskogen norr om Kovalam, har vi lärt allt om kokosnötsnäringen, men det är bra med en repetition!

Vår fine guide berättar om kokosnötsnäringen

Reptillverkning

Förutom kokosmjölk och kokosfrukt, utvinns även kokosolja. Från skalen får man kokosfiber, som används främst till reptillverkning, men även till att väva stadiga mattor mm. Ytterskalet torkas och används som bränsle. Palmbladen flätas och blir tak över hyddor, eller insynsskydd. Snacka om att kokos är en viktig produkt i Kerala!

Nästa stopp är lunchstället. Vi får Thali med några curryröror, chutney, ett par såser och en söt curry med kardemumma som avslutning. Allt serverat på bananblad, förstås. Så gott!

Lunchpaus

Mat på bananblad

Strax eftet lunchpausen byter vi till en mindre båt, en så kallad countryboat med plats för sex passagerare.

Hej, vinkar vår franske vän!

Vi åker vidare till en kryddgård och får en liten repetition. Lär oss bland annat att kardemumma bara går att odla på högre höjder.

Glider fram i smala kanaler, ser många kingfishers, de flesta vill inte låta sig fotograferas, en orm i vattenbrynet fastnade inte heller på bild.

En blyg kingfisher gömmer sig i buskaget

Sakta glider vi fram

Några ankor kollar in dagens turister

Böjer oss för låga broar

Vi glider ut på den större floden och ankrar strax nedanför bron.

Vilken härlig dag vi haft, så tyst och fridfull. Härligt att uppleva även denna sida av Indien!

Vi bänkar oss i den väntande minibussen och åker norrut. Pang! Punktering på höger bakdäck, strax före bron över till Fort Cochin/Mattancherry.

Punka!

Värsta rusningstrafik, stort intresse och flera hjälpsamma så en timme senare är vi åter på väg och snart är vi hemma igen.

Fort Cochin

Söndag förmiddag står vår vän Kabeer redo med taxi. Idag är han, helt enligt regementet, iklädd vit skjorta. Under gårdagens tur med rickshaw var skjortan kakifärgad.

Vit skjorta när man kör taxi

Ibland har förarna byxor, som matchar, men det är nog inte lika viktigt. Vi har åkt med såväl rickshaw, som taxi där chaufförerna varit iklädda lungi, terylenebyxor eller jeans.

Kakifärgat när man kör rickshaw. Ibland hänger skjortan på ryggstödet

Många slirar och använder t-shirt, men blir det landsvägskörning, eller är någon poliskontroll på gång stannar chauffören och byter skjorta. Bötesbeloppet är 300 rs (ca 40 kr), om man ertappas med fel klädsel. På väg från Munnar, stannade plötsligt vår chaufför, hoppade ut och bytte till vit skjorta. Någon mötande hade varnat med blinkande lampor. Förmodligen är uniformsskjortorna dyra och bör inte nötas på i onödan! Otur i dubbel bemärkelse för vår chaufför i Kochi, som blev tvungen att skifta däck iklädd sin vita skjorta.

Aroma Homestay

Lunchtid kommer vi fram till Aroma Homestay i Fort Cohin. Elisabeth och Joseph möter oss med glada leenden. Detta är ett hemmahosboende, som fått fantastiskt fina omdömen på både Tripadvisor och Booking.com.

Hemma hos Elisabeth & Joseph

Då vi burit upp väskorna till vårt Kardemummarum, får vi en välkomstdrink och bra information om Fort Cochin.

Matnyttig information

Med kartan i fickan ger vi oss ut på upptäcktsfärd i Vasco da Gama-fästet Fort Cochin. Vi har varit här en snabbis för ett par år sedan, men nu har lite mer tid på oss att se stadsdelen.

Alappuzha

I god tid kommer vår gullige rickshawförare och stuvar in vårt bagage, som har en tendens att växa och bli allt tyngre.

Kumily busstation

På busstationen finns ingen buss till Alappuzha, chaufförn har blivit sjuk och är på lasarettet. Nästa buss med byte någonstans går två timmar senare.

Fripassagerare, men ingen chaufför

Hmm… Intill Kumily busstation finns mängder av lediga taxibilar, vår rickshaw-kille har förstås en kompis och snart är vi på väg mot Alappuzha med lyxtransport. Rätt skönt faktiskt!

Backwaters

Varför åker man till Alappuzha? Staden är synnerligen ocharmig, där den ligger mellan kanalerna, havet och Vembalam Lake. Här finns inga mysiga gränder, bara kilometerlånga raka gator med mycket trafik.

Alltid rörigt i korsningen

Alappuzhra är själva navet i Backwaters, härifrån går färjor kors och tvärs på vattenvägar till kringliggande byar, här finns nästan lika många husbåtar, som jeepar i Thekkady.

Som jättestora skalbaggar

Dessutom finns det mindre båtar för dagsutflykter. Här finns också ett av våra favoritboenden, Venice Castle Homestay.

Venice Castle

Det är tredje året vi bor här och det känns verkligen som att komma hem. Thomas, som sköter verksamheten och lilla mamma Mary möter oss med stora famnen. Molly, som tillsammans med lilla mamma lagar frukost, samt städar och tvättar, är mindre blyg i år – så roligt.

Hallå Molly & Mary, här är vi igen

Husets ägare Matthew är i Dubai med sin familj, så honom hinner vi inte träffa. Hunden Julia är lycklig, för att inte tala om hennes valp Charlie.

Det är varmt här nere vid kusten, omkring 40 på dagen, tio grader svalare på kvällen. Orkar inga långa promenader, går bara sakta till färjorna eller möjligen till någon restaurant.

Tandembåt, perfekt för frakt

I Backwaters båtar man. Många väljer husbåt, men vi som bor så bra på Venice Castle tar en tur på några timmar med en mindre båt.

Vår kapten är inte så pratsam, ganska skönt faktiskt. Att bara glida fram på vattenvägarna, se djur och natur, vardagsliv med tvätt och fiske och en oändlig mängd husbåtar ger en liten aning om livet kring kanaler och sjöar i Backwaters.

Kokosnötstransport

En kingfisher kikar ner på oss

Vi har valt en eftermiddagstur och få uppleva en fantastisk solnedgång.

Solnedgång över Vembanad Lake

Sååå fint

En annan dag tar vi ordinarie turbåt till Nedumudy.

Super Express på väg

En och en halv timme tar turen, från brygga till brygga, där folk hoppar av och på, precis som en helt vanlig spårvagnstur mellan två ändhållplatser.

Hållplats

Nedumudy färjeläger, slutstation

Super Express tar lunchpaus

Färjan Super Express ligger en halvtimme i Nedumudy alltmedan kapten, maskinist och konduktör har lunchrast, sedan bär det av tillbaka samma väg. Det är skönt att vara på vattnet, trots den låga farten fläktar det lite.

Till Marari Beach är det femton kilometer, lite för långt att gå i värmen, men det finns massvis av rickshaws, som bara väntar på att få skjutsa. Vi hyr solbäddar med parasoll, det fläktar skönt från arabiska havet, vi njuter av vågornas skvalpande mot stranden.

Inga grannar söderut

Inga grannar norrut

Bara några enstaka turister har hittat hit, den vidsträckta stranden är nästan tom. Äter god hemlagad lunch på Mariya restarant.

Mariya restaurant

Värmen håller i sig, vi hade planerat en långpromenad längs kanalerna i stan, men orkar inte. Thomas ordnar en liten utflykt med rickshaw. Först åker vi till Sri Ambalapuzha temple. Så annorlunda de tempel vi besökt tidigare, ganska mörkt och inga höga torn, men tempelgården är stor med en damm och ett stort träd.

Ett vårdträd vid entrén

Mycket guld finns det

Färden går vidare till ännu en helgedom med anor. St Mary’s Church i Champakulam är från 1600-talet.

St Mary’s Church

Nattvarden

Kabeer väljer en annan väg tillbaka till Alappuzha. Vi färdas längs igenvuxna kanaler, som ser ut som rena grönsakssoppan. 

Svårnavigerat i den här kanalen

Stora risfält finns på sidorna, en massa hägrar – både vita och grå trippar omkring på grönskan i vattnet.

Kabeer blickar utöver ett nästan moget risfält

Vi ser några kingfisher, sittande på telefon- eller eltrådar.

Kingfisher vilar på eltråd

Plötsligt stannar vi vid en brygga, tror jag. Men bryggan, som vilar på två båtar, är en hembyggd transportfärja för såväl folk, som för rickshaws, mc, små lastbilar och cyklar. 

Oj, undras hur många som ryms?

En fantastisk hembyggd färja för person- och fordonstransport

Lite trångt, men vadå… Resan tar bara 5 minuter

Vi har förutom Mariya’s på Malari Beach, ytterligare ett par favoritrestauranger i Alappuzha. Royal Park ligger mitt i stan, hit kommer indiska män och västerlänningar – det är ett av några enstaka ställen där det serveras öl och vin och där det dessutom serveras god mat. Dreamer’s vid Alappuzha Beach, ett par kilometer från centrum, har riktigt god mat och är man diskret med beställningen, kan man få en mugg öl till.

Tandorigrillad kingfish

Inger spisar fylld bläckfisk

Lars äter spenatlasagne

En knapp vecka stannar vi i Alappuzha. Söndag förmiddag tackar vi för oss och åker vidare till vårt sista stopp före hemfärd.

Molly, Mary, Inger & Thomas

Buss? Nej, återigen skiter det sig! Orsaken denna gång är att varken Redbus eller Kallada Travels accepterar utländska kreditkort, när man bokar online och vi finner ingen återförsäljare i Alappuzha!!! Men det löser sig…

Madurai

Meenakshi Amman Temple

En tidig, tidig morgon lämnar vi Kerala med Chennai Express. Vi har underslafar och sover gott några timmar, innan Tjajtjajtjaj-försäljarna är i gång med morgonte, kaffe och annat.

Vi smyger in, får lakanspåsar och somnar gott i våra underslafar

Då passagerna i mellanslafarna lämnat sina platser gör vi om till sittplatser. Genom de smutsiga fönstren ser vi södra Indiens skiftande miljöer, större och mindre samhällen, enorma bananplantager och risfält. Vi har åtta timmars tågresa till Madurai, dit vi kommer fram strax efter elva.

Madurai Juncion

Vi har under våra fyra besök i Indien besökt delar av Goa, södra Kerala och ett par orter i Tamil Nadu. Avstånden är långa, vi åker tåg timtals och har ändå bara sett en bråkdel av detta stora land. Det är faktiskt tänkvärt!

Indien är så stort, så stort

Mitt i stan, på en av genomfartsvägarna med kaotisk trafik och öronbedövande oljud från bilar, autorickshaws, moppar, lastbilar och bussar som alla ligger på signalhornet konstant, ligger vårt hotell. Centralt läge, nära till det mesta, men luften… Nej, den är inte nyttig.

Madurai ligger ganska mitt i Tamil Nadu, vid floden Vaigai. Det är en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer enligt Wikipedia. Varför åker vi hit?

Tja, som för flertalet turister, både inhemska och utländska, är svaret på frågan Meenakshi Amman temple, som är ett historiskt hinduiskt tempel, på södra stranden av Vaigai River. Templet är tillägnat Parvati, känd som Meenakshi, och hennes gemål, Shiva, här kallad Sundareswarar.

Västra och norra tornet

Templet ligger mitt i den 2500 år gamla staden Madurai och är en viktig symbol för det tamilska folket. Här finns fjorton gopurams (gateway towers), som är 45-50 meter höga. Södra tornet, 51,9 meter, är högst.

Ett av 14 goupurams

Lotusdammen

Pellarhallen – 1000 pillars hall – är numer museum

Templet lockar 15.000 besökare per dag, cirka 25 tusen på fredagar. Det finns uppskattningsvis 33.000 skulpturer i templet, som finns på listan över nominerade till ”Nya sju underverk i världen”.

En av många skulpturer

Vi har läst på lite i förväg, men tar en personlig guide och det känns bra. Det är så mycket man annars inte skulle ha uppfattat!

I Madurai finns förutom tempel, kyrkor och palats även ett Gandhi Memorial Museum, som vi läst om. Kollar kartan, ser en bra väg längs floden Vaigai, så vi promenerar iväg.

Men i monsuntid…

Det är inte mycket till flod så här års, knappt en rännil i den breda flodfåran, men det är full aktivitet. Här finns kor och getter, människor som tvättar och även de som bor i den uttorkade flodfåran.

De heliga korna

Stortvätt på gång

Vi snirklar oss fram längs floden, vidare på större och mindre gator och förbi universitetsområdet och når slutligen Gandhi Memoril Museum.

Gandhi museum

Elva löften

Gandhi Memorial Museum, som grundades 1959, är ett av Indiens fem Gandhi Sanghralaya (Gandhi museum). Muséets speciella utställning India Fights for Freedom med 265 illustrationer, ger en mycket bra bild av Indiens väg till självständighet 1948. Förutom den utställningen finns en unik samling fotografier, som skildrar Mahatma Gandhis liv från barndom till dödsfall. Här finns också en del personliga ägodelar, samt några brev bland annat ett brev till Hitler.

Madurai är en intensiv stad, knappt två dagar räcker för oss. Vi tar Chennai Express och åker vidare mot östkusten och Puducherry.

Väntar på tåget,

som kommer en timme försenat

Ett bagatellartat problem

Kameran i mobilen har gått sönder, eller egentligen är det skyddsglaset till linsen som spruckit när mobilen olyckligtvis landade i gruset på sidan om vägen. Förhoppningsvis går det att fixa, men det får bli hemmavid.

Nu tar jag kort med gamla mobilen, som fick följa med för säkerhets skull. Kruxet är bara att föra över bilderna, för att förgylla bloggen. IPhone4s gillar inte Galaxys5, eller också är det tvärtom så jag jagar fri wifi för att e-posta bilder till mig själv, sen spara dem och därefter lägga till dem i texten.

Flera restauranger och caféer skyltar med fri wifi, vi slår oss ner beställer någonting att äta och dricka, samt lösenordet. Sen är det mobilerna fram… Tyvärr är det många som delar samma nätverk, så kvaliteten är i regel inte så bra, men vi har ju tid.

På tur i Backwaters

Backwaters är namnet på låglandet innanför havet i mellersta Kerala. Här finns 900 km vattenvägar på floder, sjöar och kanaler, vilka fungerat som transportvägar för handeln med kryddor, ris, gummi och kokosnötter. Än idag fraktas mycket på vatten, även om landsvägstrafiken dominrar.

Vatten, kokospalmer, risfält och mera vatten

Hela området ligger under havsnivå, men tack vare vattenreglering kan folk fortfarande bo här och odla ris.

Turbåten till Nedumudi

Alappuzha är ett nav, härifrån går turbåtar ut till byarna längs vattenvägarna. Att ta turbåten ger en liten inblick i hur lokalbefolkningen lever och färdas.

Ibland är det svårt att ta sig fram

Vi tar båtbussen 12.30 till Nedumudi en lördag, båten är full då vi lämnar stan. Många har handlat och har kassar. Jag sitter brevid ett par småkillar som stolt visar att de köpt akvariefiskar. Efter många hållplatser, där folk hoppar av och på, kommer vi knappt två timmar senare fram till Nedumudi.

Killarna har köpt akvariefiskar

En vardag på väg mot Kottayam, möter vi mest skolbarn och folk på väg till eller från jobbet. Ibland ser det inte ut att finnas annat än risfält, ändå står en väntande klunga vid hållplatsen och flera skolbarn hoppar av.

Kö på hållplatsen

Idag färdas vi med dagfärjan från Alappuzha till Kollam drygt 80 km söderut. Turen tar åtta timmar, med lunchuppehåll.

Turbåten Alappuzha och Kollam går 10.30 dagligen

Vi utforskar Alappuzha

God frukost på ren duk

Efter en god och lång natts sömn på Venice Castle Homestay, serveras vi frukost av Mamma och hennes medhjälpare i köket (återkommer till Venice Castle i ett senare inlägg). Vi har beslutat oss för att stanna här idag och se oss omkring lite, så vi beger oss till turistinformationen. Får en karta, vägbeskrivningar och lite båttider. 

Turistinfo

Tittar lite på båtarna och ser bland annat hur man vänder två långa kanalbåtar tillsammans i den smala kanalen. Gott samarbete och en del övning, kan man förmoda.

Stakar ut fören, drar in aktern…

tvärs över den smala kanalen…

och till sist, dra fören in, håll emot aktern

Går vidare i förmiddagsrusningen längs kanalgatan tills vi kommer till Revi Karuna Karan Memorial Museum, som vi läst om i vår förnämliga Keralabok. RKKM-muséet invigdes 2006 av hustrun till industrimagnaten Sri Revi Karuna Karan och omfattar familjens privata samlingar.

RKKM-muséet

Under 50 år har hustrun Betty ägnat sig åt att resa runt i världen och hitta nya dyrgripar, köpa in dem och låta frakta hem dem. Drygt 20 000 föremål finns på muséet, däribland världens största samling av Swarowski-kristall. Vi ledsagas av en sakkunnig guide, som i rasande fart berättar om den stenrika familjen och samlingen. Några föremål från Sverige finns också i samlingen, en 11 kg tung vas från Orrefors, och en liten Mats Jonassons samling.

Swarowski-ugglor

Köper några vykort som bildminne, då det inte var tillåtet att fotografera, sen fortsätter vi en lugnare gata mot havet.

Stranden är öde, vi pratar några ord med livvakterna som har lugna dagar och sen blir det lunch. Jag tjuväter tomatsoppa nu när inte Bosco ser det!

Inger tjuväter tomatsoppa!

Hade planerat promenad hem också, men blir tvärlata och tar en TukTuk.

60 rs hem från stranden

Nu vilar vi lite, senare tar vi en promenad åt andra hållet till Vembanad Lake, innan vi går till Royal Park Hotel och äter exklusiv middag för en hundring.

…och sen lite bloggnytt

Netravati Express

Tåget rullar in på Madgaon C

Att åka nattåg kan bli lite av ett äventyr, men roligt är det. För att boka biljetter, särskilt sovplatser, måste man vara ute i god tid. Många, många är det som åker tåg. För att boka biljetter online, måste man först vara registrerad användare på IRCTC (typ SJ) så jag kastade mig över formuläret och började fylla i. Gick bra ända till raden för det indiska mobilnumret, vilket jag inte kan fylla i förrän jag är på plats och har köpt indiskt SIM-kort.

Vår resebyrå, Goa Travel

Första dagen i Goa besöker vi vår resebyrå för att boka sovvagnsbiljetter till Alleppey, och hamnar på väntelista – på andra plats. Det är lugnt, sa resebyråmannen, kom hit 23/2 och hämta biljetten.

Måndag 23/2 har en av oss platsbiljett. Vi började fundera på alternativa lösningar, men nu är vi på första plats så det är no problem. Kom igen i morgon vid 11. Tisdag fm har vi till sist fått platsbiljetter, båda två i samma vagn om än lite utspridda, bara en liten detalj var fel. Passagerare 1 = Inger = male och tvåan Lars är female.

Vi kom i god tid

Vår fine chaufför Dikshita kör oss till Margao, Madgaon railwaystation, där vi kollar och dubbelkollar plattform och vagnsläge.

Klockan närmar sig elva

Prick 23 kommer tåget in, helt tidtabellsenligt och vi äntrar såväl tåg, som våra sovplatser. Man har varit vigare, men upp kommer vi på de smala (50 cm) britsarna.

Fullt på tåget

Sover som en stock, trots att jag delar säng med ryggsäcken och handbagaget.

Dagtid är det livlig kommers. Det säljs frukostpaket, te, kaffe, mat, drickor och snacks. Vi är några européer i vagnen, resten indier i olika åldrar. Det är mycket vanligt att åka tåg, är förhållandevis billigt och tågen går nästan överallt.