Homestays är precis som det låter boende hemma hos, ungefär som Bed and Breakfast. Det är ett trevligt alternativ till hotell och pensionat, man kommer mer i kontakt med både värdarna och sina medresenärer. Ett Homestay är ofta inrymt i det egna huset, där man byggt om, så några rum lämpar sig att hyra ut. Oftast finns toa/dusch på rummet, men ibland är det en gemensam för flera rum. Frukost ingår för det mesta och det tycker åtminstone jag är höjdpunkten, när man tillsammans med folk från olika länder äter hemlagad mat från Kerala, alltmedan man delar sina upplevelser, tipsar om utflykter och/eller boende på andra orter.
En morgon berättade Ulrich från Hannover, att han av en händelse funnit en Herschel road här i Cochin, han funderade på om det kunde vara så att Hannoverfödde William Herschel, som upptäckte planeten Uranus, möjligen bott här.
Ulrich berättar om Herschel
Ulrich berättade sedan vidare om astronomemens barnbarn, William James Herschel, som upptäckte att fingeravtryck är unika för varje individ och därför är mycket användbara vid identifiering.
Ibland erbjuds även andra måltider, som man äter tillsammans. I Munnar låg vårt Homestay Clouds Land lite utanför tätorten, så där serverades även middag.
Mellanmål på balkongen i Munnar
Enligt Haroun på Green Leaves Homestay i Thekkady, får det inte finnas fler än fem uthyrningsrum, om verksamheten ska få kallas homestay.
Dessa trappor!
Ritu & Gabriel från Mumbai
Det förekommer dock att hotell marknadsför sig som homestay, men då är boendet långt ifrån hemmahosboende.
Vi har bott på flera Homestay, i år i Munnar, Thekkady, Alappuzha och nu här i Fort Cochin. Alla har varit mycket trevliga. De allra flesta värdarna lägger ner mycket möda på att servera hemlagade frukostar, typiska för regionen. I Alappuzha fick vi tre olika frukostar, Idlee, Puttu och Dosa med olika curryröror och Chutney.
Venice Castle
Hallå Molly & Mary, här är vi igen
En frukost i Kerala, är som en lunch hemma, man står dig bra många timmar.
Här på Aroma Homestay får vi olika frukost varje dag, Elisabeth och Joseph stiger upp tidigt, för att laga maten så den ska vara riktigt nylagad. De berättar om rätten, dels vad den heter och innehåller, dels hur man äter den.
Frukost tillsammans med ett sällskap från Tallin
Under vår nio dagar långa vidstelse har vi fått nio olika frukostar! Vi har ätit Purri med masala, Monnyputtu med kadalacurry, Idiappam med kokosmjölk och kardemumma
Idiappam
Idlee med Sambar och Chutney,
Idlee
Chapati med dal och Appam med grönsaksstuvning,
Frukost tillsammans med våra vänner från Hannover
Mutta Pathery with steamed banana
Mutta Pathery
Puttu med Mutta Curry
Puttu
Uppmavu med Papadam
Uppmavu med Papadam
Ett är då säkert, inte magrar man bort när man bor på Aroma Homestay!
Tusen tack Joseph & Elisabeth för en härlig vistelse hos er!
I god tid kommer vår gullige rickshawförare och stuvar in vårt bagage, som har en tendens att växa och bli allt tyngre.
Kumily busstation
På busstationen finns ingen buss till Alappuzha, chaufförn har blivit sjuk och är på lasarettet. Nästa buss med byte någonstans går två timmar senare.
Fripassagerare, men ingen chaufför
Hmm… Intill Kumily busstation finns mängder av lediga taxibilar, vår rickshaw-kille har förstås en kompis och snart är vi på väg mot Alappuzha med lyxtransport. Rätt skönt faktiskt!
Backwaters
Varför åker man till Alappuzha? Staden är synnerligen ocharmig, där den ligger mellan kanalerna, havet och Vembalam Lake. Här finns inga mysiga gränder, bara kilometerlånga raka gator med mycket trafik.
Alltid rörigt i korsningen
Alappuzhra är själva navet i Backwaters, härifrån går färjor kors och tvärs på vattenvägar till kringliggande byar, här finns nästan lika många husbåtar, som jeepar i Thekkady.
Som jättestora skalbaggar
Dessutom finns det mindre båtar för dagsutflykter. Här finns också ett av våra favoritboenden, Venice Castle Homestay.
Venice Castle
Det är tredje året vi bor här och det känns verkligen som att komma hem. Thomas, som sköter verksamheten och lilla mamma Mary möter oss med stora famnen. Molly, som tillsammans med lilla mamma lagar frukost, samt städar och tvättar, är mindre blyg i år – så roligt.
Hallå Molly & Mary, här är vi igen
Husets ägare Matthew är i Dubai med sin familj, så honom hinner vi inte träffa. Hunden Julia är lycklig, för att inte tala om hennes valp Charlie.
Det är varmt här nere vid kusten, omkring 40 på dagen, tio grader svalare på kvällen. Orkar inga långa promenader, går bara sakta till färjorna eller möjligen till någon restaurant.
Tandembåt, perfekt för frakt
I Backwaters båtar man. Många väljer husbåt, men vi som bor så bra på Venice Castle tar en tur på några timmar med en mindre båt.
Vår kapten är inte så pratsam, ganska skönt faktiskt. Att bara glida fram på vattenvägarna, se djur och natur, vardagsliv med tvätt och fiske och en oändlig mängd husbåtar ger en liten aning om livet kring kanaler och sjöar i Backwaters.
KokosnötstransportEn kingfisher kikar ner på oss
Vi har valt en eftermiddagstur och få uppleva en fantastisk solnedgång.
Solnedgång över Vembanad LakeSååå fint
En annan dag tar vi ordinarie turbåt till Nedumudy.
Super Express på väg
En och en halv timme tar turen, från brygga till brygga, där folk hoppar av och på, precis som en helt vanlig spårvagnstur mellan två ändhållplatser.
HållplatsNedumudy färjeläger, slutstationSuper Express tar lunchpaus
Färjan Super Express ligger en halvtimme i Nedumudy alltmedan kapten, maskinist och konduktör har lunchrast, sedan bär det av tillbaka samma väg. Det är skönt att vara på vattnet, trots den låga farten fläktar det lite.
Till Marari Beach är det femton kilometer, lite för långt att gå i värmen, men det finns massvis av rickshaws, som bara väntar på att få skjutsa. Vi hyr solbäddar med parasoll, det fläktar skönt från arabiska havet, vi njuter av vågornas skvalpande mot stranden.
Inga grannar söderutInga grannar norrut
Bara några enstaka turister har hittat hit, den vidsträckta stranden är nästan tom. Äter god hemlagad lunch på Mariya restarant.
Mariya restaurant
Värmen håller i sig, vi hade planerat en långpromenad längs kanalerna i stan, men orkar inte. Thomas ordnar en liten utflykt med rickshaw. Först åker vi till Sri Ambalapuzha temple. Så annorlunda de tempel vi besökt tidigare, ganska mörkt och inga höga torn, men tempelgården är stor med en damm och ett stort träd.
Ett vårdträd vid entrén
Mycket guld finns det
Färden går vidare till ännu en helgedom med anor. St Mary’s Church i Champakulam är från 1600-talet.
St Mary’s Church
Nattvarden
Kabeer väljer en annan väg tillbaka till Alappuzha. Vi färdas längs igenvuxna kanaler, som ser ut som rena grönsakssoppan.
Svårnavigerat i den här kanalen
Stora risfält finns på sidorna, en massa hägrar – både vita och grå trippar omkring på grönskan i vattnet.
Kabeer blickar utöver ett nästan moget risfält
Vi ser några kingfisher, sittande på telefon- eller eltrådar.
Kingfisher vilar på eltråd
Plötsligt stannar vi vid en brygga, tror jag. Men bryggan, som vilar på två båtar, är en hembyggd transportfärja för såväl folk, som för rickshaws, mc, små lastbilar och cyklar.
Oj, undras hur många som ryms?En fantastisk hembyggd färja för person- och fordonstransportLite trångt, men vadå… Resan tar bara 5 minuter
Vi har förutom Mariya’s på Malari Beach, ytterligare ett par favoritrestauranger i Alappuzha. Royal Park ligger mitt i stan, hit kommer indiska män och västerlänningar – det är ett av några enstaka ställen där det serveras öl och vin och där det dessutom serveras god mat. Dreamer’s vid Alappuzha Beach, ett par kilometer från centrum, har riktigt god mat och är man diskret med beställningen, kan man få en mugg öl till.
En knapp vecka stannar vi i Alappuzha. Söndag förmiddag tackar vi för oss och åker vidare till vårt sista stopp före hemfärd.
Molly, Mary, Inger & Thomas
Buss? Nej, återigen skiter det sig! Orsaken denna gång är att varken Redbus eller Kallada Travels accepterar utländska kreditkort, när man bokar online och vi finner ingen återförsäljare i Alappuzha!!! Men det löser sig…
Längs slingrande, smala vägar åker vi nu söderut till Thekkady, där vi bokat ett homestay i Kumily, huvudorten i området.
Välkommen, hälsar Haroun
Vi blir varmt välkomnade av Haroun på Green Leaf Homestay. Vårt rum ligger en trappa upp och är ganska litet, men rent och fräscht.
Dessa trappor!
Innan vi ger oss ut på rekognisceringstur, får vi många råd, som att vi bör vända oss till statliga turistinformationen i stället för att köpslå om guidade turer med taxi- och rickshawförare. Det rådet är gott! På många ställen har vi varit i sydligaste Indien, men aldrig har vi skådat så många rickshaws, taxi och jeepar. Befintliga turister räcker bara till en bråkdel av dem, så vi kan förstå förarnas hysteriska jakt på kunder, men vi tackar envist nej.
Periyar National Park
Till Thekkady åker man främst för att besöka Periyar National Park & Wildlife Sanctuary, som med en yta på 945 km2 är ett av Indiens största viltreservat och nationalpark.
Turistinformationen
Vi bokar en 3-timmars Green Walk på turistinfon på Kerala Forest & Wildlife Department och en båttur på Periyar Lake på nätet. Haroun fixar ett besök i kryddgård och biljetter till kulturevenemang.
WiFi finns…
…men här, liksom på nästan alla platser vi besökt, är kvalitén sisådär. Ladda upp bilder är ingen höjdare, bloggen vilar ofta i väntan på bättre uppkoppling…
Vi drar dit pepparn växer
Lördag efter frukost gör vi ett kryddgårdsbesök. Anläggningen är ganska liten, men vår guide visar entusiastiskt det som finns och berättar mest om medicinalväxterna.
KardemummaKryddboden
Vi handlar kardemumma och lite annat innan vi åker tillbaka till Kumily där vi lunchar på Grandma’s café. Gott!!
Dags för lunch
Sen eftermiddag får vi skjuts ner till Periyar Lake i reservatet. Med våra förbokade numrerade biljetter får vi kanonbra platser längst fram i båten.
Oj, oj vilken köHa, ha längst framElefanter och hjortarMånga fåglar finns detIndisk buffelVildsvinTrädJaha, nu går dagens sista turister hem
Vår rickshaw väntar och skjutsar oss vidare till det kulturella centret där vi ser en uppvisning av Kalaripayatta, traditionell kampsport från Kerala. Fantastiskt, men otäckt med alla svärd, knivar och eld.
Kalaripayattu och Kathakali
Söndagsmorgonen tar vi det lugnt, sitter länge vid frukostbordet och pratar med ett indiskt par från Mumbai. De är ute på en Road Trip över en förlängd weekend.
Ritu & Gabriel från Mumbai
Före vår Green Walk, som startar 11, hinner vi med ett snabbesök på ett förnämligt naturhistoriskt museum.
Certifierad guide från Forest Department
Vår guide möter oss och berättar helt kort om trekkingturen innan vi beger oss ut i djungeln. Nästan genast försvinner alla störande ljud, här hörs fåglar och prasslet av stora torra löv som faller till marken. En och annan apa, mest makaker, varskor sina polare om att blekansikten är i antågande. Det är absolut förbjudet att lämna de upptrampade stigarna, man får heller inte gå i reservatet utan guide.
Vildpeppar och Ormträd
Vi ser en mängd olika träd, buskar och blommor. Hör fåglar, men ser inte så många. Däremot insekter, massvis av fjärilar, en del spindlar och skalbaggar och ett litet getingbo – säger guiden. Jag tycker att det är enormt!
Ganska mitt i bilden hänger det ”lilla” getingboet
Plötsligt stannar guiden och tecknar att vi ska ställa oss bakom ett träd. Alldeles intill stigen en bit framför oss står en indisk buffel, troligen har den familjen en bit ner i backen. Buffeln stirrar oupphörligt på oss, medan vi står nästan andlöst tyst och kikar tillbaka. Vi väntar och väntar, men buffeln står kvar. Till sist gör vi en stor kringgående runda för att komma förbi. Andas ut och jublar tyst, så häftigt!
En indisk buffel står vid stigen
Det är gott om elefantspillning på stigen, olika gammal. Den färskaste är bara ett par dagar gammal.
Några dagar gammal elefantspillning
Vi pratar hela tiden väldigt tyst och försöker gå försiktigt, men det är klart att vi både hörs och ses. Ändå har vi turen att också få se en elefantfamilj.
Elefanter!!!Så nära
Mamman och fyra barn ur olika årskullar, varav den yngsta är bara 6 månader, betar nere på en äng. Men de har full koll på att vi står bakom buskaget 40-50 meter bort.
Mamman till höger håller koll
Vilken tur, detta är allas dröm, men bara ett fåtal ser elefanter.
Spår av tiger, men ingen tiger
Vi ser fler bufflar, men på längre håll
I buskaget ser vi fler bufflar
och på tillbakavägen lyckas vi se en vithövdad Cappuchin. Den är dock för snabb för kameran, men några makaker lyckas vi fota.
Liten makak spanar på oss
Vilken fantastisk tur vi varit på!
French café
Lunchar på French café innan vi går hem, duschar och klär om inför kvällens Katakaliföreställning på kulturcentret.
Så lyckade dagar vi haft här!
Byter adress med vännerna från Mumbai
Nu åker vi vidare med buss västerut ner mot kusten, tänker vi, men…
Med taxi åker vi västerut över Västra Ghatsbergen och kommer till ett riktigt paradis strax utanför Munnar. Att åka buss hade inneburet bussbyte nere i Theni, bökigt med all packning och betydligt längre restid. Därtill får Inger ett gyllene tillfälle att sticka på jumpern.
Clouds Land Homestay, ett paradisUtsikt med fågelsång och blomdoft
Munnar, hjärtat i teriket, är en lite mindre stad, där i stort sett alla invånare är engagerade i teodlingen, som upptar nästan all yta i regionen.
Tebuskar så lång ögat når
Det hela började 1879 när John Daniel Munroe förälskade sig i landskapet kring Munnar och funderade på vad man skulle kunna odla där. Han testade förutom te, även kaffe och kardemumma. Allt fungerade, men te gick bäst att odla.
Te, te, och mera te
Manu, vår värd på Clouds Land, ordnar en trekkingtur i en större teodling. Vi vandrar längs branta stigar upp på ett av de tre bergen vid Munnar och får en fantastisk utsikt över telandskapet.
Vilken utsikt
Vi går tillbaks ner genom de branta odlingarna.
Te i blomningSöker mogna tefrön
Ser gamla och nya plantor, nyklippta buskar och andra som är färdiga för skörd.
Så mycket nytt fick vi veta
Cirka 45000 personer arbetar med skörden, som sker var tredje månad. Vi lärde oss också att såväl vitt te, som grönt och svart te kommer från samma buske.
Åker in till Munnar Old Town och äter lunch på Saravana Bhavan.
Lunchdags
Efter matpaus åker vi vidare till Lockhart Tea Factory, som har mycket gamla anor.
Lockhart Tea Factory
Vi betalar in oss och går en guidad tur genom fabriken. Tyvärr är det fotoförbud, skulle varit kul med bilder på de gamla maskinerna.
Fyllda med alla teintryck återvänder vi hem till Clouds Land, där vi kopplar av en stund på balkongen. Njuter av stillheten och fågelsången.
Mellanmål
Så småningom serverar Manu en god hemlagad middag. Vi pratar lite med grannarna, ett par från Vancover, sedan är det dags att sova.
Fredag packar vi ihop och drar vidare söderut, till kryddor och vilda djur.
Checkar in på Sabari Resort, som ifrågasätter det låga pris vi fått från Booking. Under våra fem dygn här, kommer detta upp vid flera tillfällen och vi förstår att Sabari inte är något ställe för budgetresenärer. Här vill man ha förmöget folk. Känns trist, då första intrycket av Kodaikanal påverkas av direktörens (?) pedagogiska förklaring av hur vansinnigt det är att vi fått ett rum för halva ordinarie pris.
Vi vilar en stund och beger oss sedan ut på stan. Såväl surf- som telefontid är slut på SIM-kortet, men att tanka ett TATA Docomo-kort låter sig inte göras i Kodaikanal. Vi blir skickade än hit än dit, alla skakar på huvudet.
Reemass mobilaffär på PT road
Till sist träffar vi en trevlig ung man på Reemass på PT road. Vi köper ett nytt Airtel-kort, får det installerat och fyllt för en spottstyver, samtidigt som två/tre andra kunder får sina mobiler påfyllda. Några minuter senare kan vi ge oss ut på nya äventyr.
Men sedan blir det bättre
Staden ligger runt Kodaikanal Lake, som är ca 5 km i omkrets.
Kodaikanal Lake
Vi följer Lake road runt sjön, en trevlig promenadtur kantad av små butiker med allehanda ting, som kan tänkas intressera turister. Utbudet skiljer sig markant från det som erbjudits på orter vi tidigare besökt. Här är fleece- eller ullfiltar, tjocka tröjor och mössor säljbara. Kvällar och nätter är ganska svala, temperaturen kan gå ner mot 5-10 grader. Hemgjord choklad och Eucalyptusolja är lokala specialiteter.
Vi har läst om Coaker’s Walk, en fin promenad högst upp längs bergssluttningen.
Coaker’s Walk
Utsikten över dalgången och de omgivande bergen är troligen helt fantastisk, men inte i februari visar det sig.
Rätt in i dimman
Dimman ligger tät, men promenaden har andra kvaliteter.
Vi träffar ett flertal semestrande indier, som undrar vem vi är och varifrån vi kommer.
Vi träffar en familj från Thrissur
Många vill dessutom gärna fotograferas tillsammans med oss.
Till all lycka hittar vi en rar kvinna som säljer örhängen!
Örhängen behöver man alltid
Nedanför Coakers walk ligger Bryant’s park. En oas för såväl lokabefolkning, som för turister.
Bryant Park
Här finns förutom en rosenträdgård, ett växthus fullt med Begonior, Primula och andra typiska svenska krukväxter.
Orkidéhuset är fyllt med Begonior av alla de slag
Det finns lekplats och grönområden, men varför finns det inga parkbänkar?
Och varför ligger toan allra högst upp?
Upp till Kurinji Temple är vägen brant och tunggådd, det känns att vi är uppe på hög höjd, men utsikten är fantastisk.
Kurinji temple
Norrut ser vi en ny dalgång med små samhällen, söderut ser vi delvis samma dalgång, som vi inte såg från Coaker’s walk.
På en liten höjd ligger en vacker vit kyrka.
Sacred Heart Church på en kulle
Sacred Heart Church är fin, nästan inga kyrkbänkar – precis som i Our Lady of Good Voyage Church i Vizhinjam.
Sacred Hear
På väg upp mot kyrkan finns en fashinerande målning. Ju närmre man kommer, desto fler detaljer ser man.
På kyrkbacken
Vi kollar Google-Gullan och finner en väg, som inte leder genom stan, men backarna syns inte på kartan.
Uppåt, uppåt
Pine forest ligger 6,5 km från hotellet, dit går vi och träder in i en pelarsal av höga smala tallar.
Som i en pelarsal
Träden står så tätt att nästan inget ljus slipper in, marken är täckt av barr, det finns ingen vegetation. Läckert!
Som i en pelarsal
Påminner lite om Tujabeståndet på norra Öland.
Inger ser på kartan, att det finns ett vattenfall en kilometer in från vägen.
Men bara en kilometer…
Vi börjar gå brant nedför, efter en stund strejkar Lars – han har insett att vi ska upp igen och tycker vi har gått nog mycket uppåt idag.
Ingen stad utan marknad!
Allt från rostiga skruvar och konstiga verktyg till vackra blomstergirlangerFrukt och grönsaker
Söndag förmiddag dukas det upp frukt och grönsaker, fisk och specerier, kryddor, kläder och allt annat som hör en god marknad till.
På PT road finns förutom en uppsjö av butiker, även en stor mängd restauranger och kaféer. Vi fastnar för Clouds street, där vi frossar i pastarätter och pizza till middag. Lunchar gör vi på Abus eller Nias.
Mat mat mat
Efter sex veckor med mest indisk mat, smakar det gott med lite italienskt.
Fikapaus på väg hem?
Den femte dagens kväll handlar vi Choklad och Eucalyptusolja, äter middag på Clouds och packar inför fortsatt färd – nu tillbaka till Kerala.
Enligt storm.no är det uvanlig varmt, det stämmer bra. Åtminstone i jämförelse med samma period 2014 och 2015. Vi stiger upp allt tidigare för att orka med en morgonpromenad på ett par timmar.
Bara +26, men 93% luftfuktighet = upplevd värme +33
Sakta men säkert utforskar vi m h a Google-Gullan omgivningarna. Blir allt modigare och prövar vägar, som inte syns på kartan och hamnar i kvarter där vitingar hör till ovanligheterna.
Det borde funka att gå längs sjön mellan broarna…Vi passerar banan- och spenatodlingar och träffar glada byborVi chansar på en stig mot Kottappuram…Stigen blir allt smalare. Where are you going, undrar ett gäng intvålade mänTvå gulliga killar ledsagar oss till byn
Behöver vi handla, köpa frimärken eller ta ut pengar tar vi återvägen via Kovalam Junction, annars undviker vi helst de större vägarna och korsningarna.
Postkontoret på Beach roadFlaskvattendepån där det ständigt lossas och lastas vatten
Frukt, vatten och bröd köper vi i närbutikerna på baksidan.
Vår fina närbutik
Väl hemma på Marina Guesthouse sköljer vi upp lite handtvätt, packar badväskan och beger oss ner till stranden där James iordningställt våra solbäddar under stora parasollet.
Våra vänner på strandenVederkvickelse
Kollar vattnet, bedömer vågorna och tar fram boken eller korsordet. Kollar vad badvakten visslar på och läser, läser, läser.
Vågorna rullar in mot strand
Hade med en rejäl hög böcker från bokhyllan, oläst och läst, nyare och äldre, deckare och romaner. Nu har jag bara en kvar, men tur nog har Joy en bookshop där jag hittat lite mer. Finner bland annat Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, som det aldrig blev av att läsa när den var ny.
Böcker på alla möjliga språk finns i Joy’s bookshop
Vid ett är det lunchtid, oftast gör vi en fruktsallad med papaya, ananas, melon, mango, röda bananer, granatäpple och annat läckert.
Hälsosamt gott!
Om det behöver laddas upp bilder till bloggen, tar vi en soppa på ett strandkafé med bra WiFi. Det finns fri WiFi här på Marina, men ack så långsamt och den egna surfmängden på indiska SIM-kortet snålar vi lite med – kan behövas vid andra tillfällen.
Lunch med WiFi på Sunset
En stund till på stranden, eller någon liten utflykt på eftermiddagen.
Utflykt till Poovar
Kopplar av en stund på balkongen, skriver något vykort eller kollar epost.
Vårt hörn på tredje våningen
Tar ett beslut om vilken restaurang vi vi vill äta på, har några favoriter som vi växlar mellan. Kanske har vi bestämt träff med vänner på Crab club, eller bokat bord på ABC där det är live-musik söndagkvällar. Ofta äter vi på någon av de vegetariska restaurangerna i gränderna här bakom, maten är fantastisk och kostar en spottstyver.
Middag på Crab Club med familjen PrakashMiddag på ABC med levande musik
Vid 10 – 11 är det läggdags, men först passar vi på att ringa barnen, som lagom kommit hem från jobbet. Söndag SMS-ar Robban och undrar om vi ska skypa. Så kul att ses, lille Fingal ser mest förvånad ut på åtta-månadersdagen. Laddar med vatten vid sängen och somnar till vågornas ständiga brus och ACns monotona sus.
Välkomna hem till oss nästa lördag kl 8, säger Taj en dag då vi träffas på strandpromenaden. Så sent, tänker jag, innan Taj berättar att de tänker bjuda på frukost. Så tidigt, tänker jag.
Taj har ett litet alltiallo-kontor vid Haawa Beach, precis bakom Rock café, där han – på lediga stunder – hjälper till som inkastare. Det var så vi träffades första gången för två år sedan. Den egna verksamheten omfattar allt man frågar efter, men är egentligen, förutom växlingskontor främst en resebyrå.
BERLIN Tours & Travels
I god tid promenerar vi iväg lördagsmorgon, det är visserligen bara 3 km, men första kilometern bär rätt upp och övergångstiden i korsningen vid kilometer två kan man aldrig förutse.
Mjölkaffärn på KS road
Strax efter mjölkaffärn känner vi igen det lila huset, vi var ju på snabbvisit förra året.
Hemma hos Taj på KS-gatan 2015
Har med lite presenter till barnen, färgpennor och skrivhäften, Kexchoklad och Plopp gillas till fullo av Fashim 8 och Fatima 2. Även farmor uppskattar kexchokladen!
Lite blyga, men det går snart överFashim och Fatima
Det är strömavbrott, som det är alltsom oftast, ändå känner vi att det doftar gott från köket. Gasspis är lösningen.
Vi bjuds på tunna, tunna rispannkakor (Appams) med en god curry och små, små bananer från grannens trädgård. Lite problem har vi, Lars och jag, att äta snyggt med bara högerhanden. Med hjälp av varsin gaffel går det klart bättre! Så gott det smakar! Dricker en kopp te innan det är dags att fortsätta vandringen, Taj ska jobba.
Man träffar många olika människor när man reser, en del byter man några ord med och andra kommer man närmare. I Kovalam har vi flera som vi längtade efter att återse, Vincent är en av dem, men det tog flera dagar innan vi träffades. Vincent såg oss och ropade.
Efter en trafikolycka med lång sjukskrivning, blev han tvungen att byta arbetsplats – han behövdes inte längre på gamla stället.
Vi pratar en stund, kommer överens om att äta på det nya stället på kvällen och kanske hinna höra lite mer.
En dag frågar Vincent om vi vill besöka hans hem på fredagen och träffa familjen. Det är lågsäsong, så han kan vara ledig en dag och barnen har fridag från skolan, inför tentamensperioden före långlovet.
Vi åker Rickshaw tillsammans till byn Maranallor, cirka 20km från Kovalam. Vincent och föraren visar kyrkor, tempel och marknadsplatser medan vi tuffar fram i trafiken och folkvimlet.
Hela familjen
Någon km utanför byn ligger Vincents hus, där Sajitha och barnen Jincy och Jithu och kusinen Anuja väntar. Jincy, som läst engelska fem år och Vincent pratar med oss och översätter till och från Malayallam. Så fantastiska människor, så glada och gästvänliga.
Det finns stora bananodlingar i området, kokospalmer förstås och även odling av Cassava – en potatisliknande rotfrukt.
Nyplantering av bananträdKolla bananträden!
Vi går en runda och ser, en tomt är till salu – den borde vi väl köpa och bygga oss ett hus på!
Vincent och Lars
Vincents familj har dock inga odlingar, bara några höns och getter.
Getterna har så långa öron
Vi hör mer om motorcykelolyckan, med ett brutet ben, krossat knä och bruten arm och sex månaders sjukskrivning. Vilken tragedi, men vilken tur att hjälmen var på och fastspänd!
Efter ett par timmar tackar vi för oss och åker hem, med glada minnen av den fina familjen, men med många funderingar på det här med arbetstrygghet och sjukförsäkring för alla.
En onsdag går vi med Google-Gullan mot Vellayani lake, men vi har egentligen tänkt besöka ett Agriculture College,
som Joy tipsat om. Det ligger inte långt från sjön, så vi kan också gå ner och se om det finns några Lotusblommor.
Lotusblomma i Vellayani lake
Vi tar vägen förbi taxi/Rickshawstoppet längst ner på Beachroad. Det är nog en av de brantaste backarna jag upplevt!
Det kalla vattnet ligger i frysen
Väl uppe köper vi fruset vatten i en kiosk – nåja det tinar väl.
Passar på att posta några vykort, när vi funnit en brevlåda
Uppe i korsningen tar vi av mot nordost och fortsätter på den lite mindre vägen förbi skolbarn som väntar på skolbussen.
Skolbussen på väg
Vi möter män med olika typer av kannor och hämtare på väg att köpa mjölk. Nästan alla hälsar glatt, vi byter några ord och så går vi vidare. Plötsligt möter vi Thaj, vår vän från resebyrån, på väg efter mjölk.
Hemma hos Thaj
Vi blir genast hembjudna på te och låter oss övertalas. Så roligt att få träffa fru och barn, bläddra i bröllopsalbumet och dricka te tillsammans.
Vi går vidare och familjen fortsätter med sina morgonsysslor.
Väl framme vid infarten till det agrikulturella centrumet blir vi stoppade av en vakt som undrar om vi har tillstånd att gå in. Nej, det har vi förstås inte, vi har ju bara tänkt strosa omkring och se på växtligheten – men det blir svårt. Två vakter senare är vi framme vid departementet, men då ger vi upp. Känns bara fånigt!
Vi tar en annan väg hem, i gränderna mellan Main road och strandpromenad.
Ibland kan man tänka att minnet förgyller, man minns bara det positiva. Det är väl i och för sig inte helt fel, varför ska man dra med sig det mindre bra? Vi är i alla fall tillbaka i Kovalam, en del har förändrats, men mycket är sig likt – och det gillar vi!
Kovalam Lighthouse
Förutom Senhor Angelos Resort i Goa ( ett Marygold-hotell i kubik) har vi jättebra boenden på vår resa. Vilket som är bättre av Venice Castle Homestay i Alappuzha eller Marina Guest House i Kovalam går inte att säga. Båda är fantastiska, men väldigt olika. Här på Marinas har vi Joy som husvärd, vi har en stor studio med härlig balkong och Arabiska havet drygt 50m bort, vi har möjlighet att fixa frukost och lunch om vi vill.
Marina Guesthouse, nära Lighthouse
Marina Guest House har tio rum, de två största på översta våningen har storslagen utsikt över Arabiska havet
Vår sköna läs- och äthörna på översta våningen
Joy är en underbar person, han bara finns hela tiden och är alltid lika vänlig och tillmötesgående. På väg ner mot stranden har Joy en liten bookshop, med böcker från när och fjärran.
”Våra” favoritrestauranger håller fortfarande samma höga standard och frukten hos vår handlare är lika fantastisk och billig. Idag har vi köpt ananas, papaya, melon, mango, guavo och röd banan för ungefär 25:-.
Färgstarka Indien 