Vid halv nio rullar Parveens nattbuss in i Kodai, en högt belägen stad (2133 möh) i Västra Ghatsbergen.
Kodaikanal är tamilska – och betyder Gåva från skogen. Läs mer om Kodai här.
En dålig början
Checkar in på Sabari Resort, som ifrågasätter det låga pris vi fått från Booking. Under våra fem dygn här, kommer detta upp vid flera tillfällen och vi förstår att Sabari inte är något ställe för budgetresenärer. Här vill man ha förmöget folk. Känns trist, då första intrycket av Kodaikanal påverkas av direktörens (?) pedagogiska förklaring av hur vansinnigt det är att vi fått ett rum för halva ordinarie pris.
Vi vilar en stund och beger oss sedan ut på stan. Såväl surf- som telefontid är slut på SIM-kortet, men att tanka ett TATA Docomo-kort låter sig inte göras i Kodaikanal. Vi blir skickade än hit än dit, alla skakar på huvudet.
Till sist träffar vi en trevlig ung man på Reemass på PT road. Vi köper ett nytt Airtel-kort, får det installerat och fyllt för en spottstyver, samtidigt som två/tre andra kunder får sina mobiler påfyllda. Några minuter senare kan vi ge oss ut på nya äventyr.
Men sedan blir det bättre
Staden ligger runt Kodaikanal Lake, som är ca 5 km i omkrets.
Vi följer Lake road runt sjön, en trevlig promenadtur kantad av små butiker med allehanda ting, som kan tänkas intressera turister. Utbudet skiljer sig markant från det som erbjudits på orter vi tidigare besökt. Här är fleece- eller ullfiltar, tjocka tröjor och mössor säljbara. Kvällar och nätter är ganska svala, temperaturen kan gå ner mot 5-10 grader. Hemgjord choklad och Eucalyptusolja är lokala specialiteter.
Vi har läst om Coaker’s Walk, en fin promenad högst upp längs bergssluttningen.
Utsikten över dalgången och de omgivande bergen är troligen helt fantastisk, men inte i februari visar det sig.
Dimman ligger tät, men promenaden har andra kvaliteter.
Vi träffar ett flertal semestrande indier, som undrar vem vi är och varifrån vi kommer.
Många vill dessutom gärna fotograferas tillsammans med oss.
Till all lycka hittar vi en rar kvinna som säljer örhängen!
Nedanför Coakers walk ligger Bryant’s park. En oas för såväl lokabefolkning, som för turister.
Här finns förutom en rosenträdgård, ett växthus fullt med Begonior, Primula och andra typiska svenska krukväxter.
Det finns lekplats och grönområden, men varför finns det inga parkbänkar?
Upp till Kurinji Temple är vägen brant och tunggådd, det känns att vi är uppe på hög höjd, men utsikten är fantastisk.
Norrut ser vi en ny dalgång med små samhällen, söderut ser vi delvis samma dalgång, som vi inte såg från Coaker’s walk.
På en liten höjd ligger en vacker vit kyrka.
Sacred Heart Church är fin, nästan inga kyrkbänkar – precis som i Our Lady of Good Voyage Church i Vizhinjam.
På väg upp mot kyrkan finns en fashinerande målning. Ju närmre man kommer, desto fler detaljer ser man.
Vi kollar Google-Gullan och finner en väg, som inte leder genom stan, men backarna syns inte på kartan.
Pine forest ligger 6,5 km från hotellet, dit går vi och träder in i en pelarsal av höga smala tallar.
Träden står så tätt att nästan inget ljus slipper in, marken är täckt av barr, det finns ingen vegetation. Läckert!
Påminner lite om Tujabeståndet på norra Öland.
Inger ser på kartan, att det finns ett vattenfall en kilometer in från vägen.
Vi börjar gå brant nedför, efter en stund strejkar Lars – han har insett att vi ska upp igen och tycker vi har gått nog mycket uppåt idag.
Ingen stad utan marknad!
Söndag förmiddag dukas det upp frukt och grönsaker, fisk och specerier, kryddor, kläder och allt annat som hör en god marknad till.
På PT road finns förutom en uppsjö av butiker, även en stor mängd restauranger och kaféer. Vi fastnar för Clouds street, där vi frossar i pastarätter och pizza till middag. Lunchar gör vi på Abus eller Nias.
Efter sex veckor med mest indisk mat, smakar det gott med lite italienskt.
Den femte dagens kväll handlar vi Choklad och Eucalyptusolja, äter middag på Clouds och packar inför fortsatt färd – nu tillbaka till Kerala.
Färgstarka Indien 