Efter dryga två månader i Kerala och Tamil Nadu är det dags att återvända till Sverige.
Packningen är klar, nästan allt ryms. Utslitna sandalerna, ett par klädesplagg och en del överblivna småsaker lämnar vi, resten trycker vi ner i svarta ryggan.
Resten ryms i svarta ryggan…
Vi tar en sista runda på stan, lunchar på Kashi, byter till reskläder och får gott fika hos våra fina värdar Elisabeth och Joseph innan taxin kommer.
Så gott!
Det känns alltid sorgligt att ta farväl – Partir c’est mourir un peu.
Ett stort tack till er på Aroma Homestay!
Checkar in i god tid, får boardingcard till alla turer, allt ser bra ut…
Incheckning – OK
Boarding OK, sedan uppdagas att A/C i cockpit inte funkar. Tekniker kollar, vi dricker vatten, dricker mera vatten och kapten informerar.
Knappt två timmar senare är vi luften. Mellanlandar i Dubai, vilar ett par timmar och äter frukost innan det är dags för ombordstigning på Stockholmsplanet. Plötsligt är det gott om svenskar runt omkring. Vi äter frukost igen och ser morgonen gry över nordvästra Iran.
Det är molnigt över Kaspiska havet
Hinner äta även lunch innan vi landar i Stockholm.
Tack och adjö Emirates
Så skönt att slippa ta hand om bagaget. Det är sol i Stockholm. Efter knappt ett dygn på resande fot landar vi i ett mulet och slaskigt Luleå. Bagaget är med, Ewa möter med bilen och strax är vi hemma på Blåkulla.
Så skönt! Äter middag, tittar igenom posten och somnar sött i egna sängar.
Vi kommer hem i rättan tid, torsdag bjuder på riktigt vårvinterväder. Vi skottar gångar till ved, förråd och andra faciliteter sedan går vi ner på isen.
Kommer snart fram till dörren
Solen gnistrar, skaren i skoterspåren håller. Ja visst är det fint i norra Norrlands kustland, då man kommer in i mars!
Stadsdelen Mattancherry ligger öster om Fort Cochin, här finns de judiska kvarteren med Paradesi synagoga, klocktornet, kryddbodar och basarer. Vi tar en förmiddagspromenad med hjälp av Google-Gullan,
Längs bilfria gränder…förbi byggarbetsplats
zickzackar oss fram längs gränder och lite mindre gator, ihärdigt skakande på huvudena – No thanks, just walking, no we don’t want any sightseeing, we have allready seen everything, no we don’t want to do you a favour and visit five shops even if we don’t have to buy anything osv.
Besöker Paradesi Synagoga från 1568, som är samväldets äldsta. Här råder fotograferingsförbud.
Det är en ljus, vacker lokal med fint handmålat kinesiskt kakelgolv från 1700-talet.
Kinesiska handmålade plattor från 1762
Alldeles intill synagogan står Klocktornet från 1760.
Clock Tower med Paradesi Synagoga till vänster
Tornet har urtavlor på tre av de fyra sidorna, på sidan mot synagogan är det hebreiska tecken, på sidan mot maharadjans palats är tecknen på Malayalam och på den tredje sidan är det romerska tecken.
Strosar vidare, tittar på Mattancherry Palace från utsidan, men orkar inte gå in, vi har läst att det visserligen finns vackra fresker men är trångt, mörkt och varmt. Vi har dessutom en tid att passa…
Jaintemplet och duvmatning kvart över tolv. För två år sedan besökte vi templet och skyndade runt tillsammans med en kvinnlig guide, som i rasande fart visade templet. Besöket ingick i en rickshaw-tur vi tog (med avslutning på taket på en matt- och antikaffär marknadsföd som viewpoint!!!).
Nu träffar vi samma guide inne i templet, hon leder oss lika snabbt runt medan hon pekar ut det allra heligaste och några gudar som jag inte hinner uppfatta namnet på, sedan ut på tempelgården. Detta är ett jainistiskt tempel, det är därför vi kan besöka även det allra heligaste.
Här är det tillåtet att fotografera – very beautiful, take photos…
Come, come – follow me
Vid 12.15 börjar duvor samlas runt tempelgården och strax efter kommer en man ut med en stor skål.
Duvorna samlas
Han ropar och duvorna flyger i cirklar, han ropar mer och duvorna flockas omkring honom.
Fåglarna!
Det är hundratals duvor, några äter ur händerna på både honom och en del tuffa åskådare.
Duvmatning
Det fotograferas hysteriskt, alltmedan vår guide går runt och ropar – take photos, very nice, you like.
Mera mat
Ja häftigt är det. Tur nog har Hitchcocks film Fåglarna bleknat i minnet, på 60-talet hade jag nog inte stått kvar!
Vi går vidare tillbaks mot Fort Cochin längs gator med kulörta hus och allehanda shopar.
FärggrantI Mattancherry
I ett gathörn finner vi en tämligen ny kyrka, St Anthony church, från 2007. Interiören är ganska speciell, med en häftig Kristusbild i koret – vilket djup.
St Anthony’s ChurchVilket djup
Kring ett tempel nära vårt boende pågår förberedelser för en tempelfestival. Lars som är uppmärksa tar några kort på grannlåten.
Förberedelser
Återvänder måndsgskvällen, då Joseph hört att festivalen startat. Det är kolossalt mycket folk i alla åldrar, alla finklädda och upphetsade. På ett podium står tre elefanter, rikligt utsmyckade, med dansörer på ryggarna. Det är ett öronbedövande ljud, högsta volym från trumpetliknande instrument och folks glada tillrop. Intressant, men stackars elefanter!
Festival
Flera kvällar besöker vi Katakali Centre, hör ett par konserter och ser en dansföreställning.
DansföreställningTabla och Sitar
En dag tar vi färjan över till Ernakulam på fastlandet, biljettkostnad 5 öre per person, vi ämnar besöka Kerala Folklore Museum.
Tar färjan till ErnakulumDet är trångt på färjan
Kollar på kartan och får det till dryga 4 km promenad, delvis längs vattnet, men det visar sig vara ytterligare 3 km. Det får bli rickshaw sista biten.
Kerala Folklore Museum
Vi löser inträde, berättar var vi kommer ifrån och går in. Puh… Har aldrig sett ett mer överlastat museum, det är svårt att urskilja enskilda föremål, men vi försöker.
Oj så mycketAnantha
VishnuMarionettdockor
Tar en rickshaw ner till stadens centrum, där vi shoppar lite, äter lunch och strosar på Broadway. Tråkiga turister är vi, som inte köper vare sig kryddor, hantverk eller tingeltangel, men vi har ju redan alltför mycket i packningen.
Alldeles trötta blir vi av trafiken och folkvimlet, tar en rickshaw ner till färjan och åker hem till lugna Fort Cochin.
Vi bor alldeles nära Fort Cochin beach, men där vill man inte bada, bara strosa längs i solnedgången.
Solnedgång vid Arabiska havet
På grannön Vypeen finns däremot en fin strand, enligt guideböcker och turistinfon. Färjan över kostar 3 rs per person, så för sisådär en 17 öre åker vi tur och retur.
Färjan mellan Fort Cochin och VypeenOmbordstigning
Stranden ligger på nordvästra Vypeen, dvs 22 km rickshaw-tur, men sedan har vi nästan en hel strand för oss själva.
På väg till Cherai BeachFyren
Härligt! Vi äter fruktlunch och njuter i skuggan av vårt parasoll, vågorna slår mot stranden och vinden fläktar skönt.
Så härligt, endast vågornas brus hörs
Badtemperatur? Tja, kanske inte svalkande, snarare badkarsvarmt.
Homestays är precis som det låter boende hemma hos, ungefär som Bed and Breakfast. Det är ett trevligt alternativ till hotell och pensionat, man kommer mer i kontakt med både värdarna och sina medresenärer. Ett Homestay är ofta inrymt i det egna huset, där man byggt om, så några rum lämpar sig att hyra ut. Oftast finns toa/dusch på rummet, men ibland är det en gemensam för flera rum. Frukost ingår för det mesta och det tycker åtminstone jag är höjdpunkten, när man tillsammans med folk från olika länder äter hemlagad mat från Kerala, alltmedan man delar sina upplevelser, tipsar om utflykter och/eller boende på andra orter.
En morgon berättade Ulrich från Hannover, att han av en händelse funnit en Herschel road här i Cochin, han funderade på om det kunde vara så att Hannoverfödde William Herschel, som upptäckte planeten Uranus, möjligen bott här.
Ulrich berättar om Herschel
Ulrich berättade sedan vidare om astronomemens barnbarn, William James Herschel, som upptäckte att fingeravtryck är unika för varje individ och därför är mycket användbara vid identifiering.
Ibland erbjuds även andra måltider, som man äter tillsammans. I Munnar låg vårt Homestay Clouds Land lite utanför tätorten, så där serverades även middag.
Mellanmål på balkongen i Munnar
Enligt Haroun på Green Leaves Homestay i Thekkady, får det inte finnas fler än fem uthyrningsrum, om verksamheten ska få kallas homestay.
Ritu & Gabriel från Mumbai
Dessa trappor!
Det förekommer dock att hotell marknadsför sig som homestay, men då är boendet långt ifrån hemmahosboende.
Vi har bott på flera Homestay, i år i Munnar, Thekkady, Alappuzha och nu här i Fort Cochin. Alla har varit mycket trevliga. De allra flesta värdarna lägger ner mycket möda på att servera hemlagade frukostar, typiska för regionen. I Alappuzha fick vi tre olika frukostar, Idlee, Puttu och Dosa med olika curryröror och Chutney.
Venice Castle
Hallå Molly & Mary, här är vi igen
En frukost i Kerala, är som en lunch hemma, man står dig bra många timmar.
Här på Aroma Homestay får vi olika frukost varje dag, Elisabeth och Joseph stiger upp tidigt, för att laga maten så den ska vara riktigt nylagad. De berättar om rätten, dels vad den heter och innehåller, dels hur man äter den.
Frukost tillsammans med ett sällskap från Tallin
Under vår nio dagar långa vidstelse har vi fått nio olika frukostar! Vi har ätit Purri med masala, Monnyputtu med kadalacurry, Idiappam med kokosmjölk och kardemumma
Idiappam
Idlee med Sambar och Chutney,
Idlee
Chapati med dal och Appam med grönsaksstuvning,
Frukost tillsammans med våra vänner från Hannover
Mutta Pathery with steamed banana
Mutta Pathery
Puttu med Mutta Curry
Puttu
Uppmavu med Papadam
Uppmavu med Papadam
Ett är då säkert, inte magrar man bort när man bor på Aroma Homestay!
Tusen tack Joseph & Elisabeth för en härlig vistelse hos er!
Det är varmt, utflykt på vattenvägarna lockar. Vi läser noga broschyren vi fått av vårt värdpar Elisabeth och Joseph och bestämmer oss för en tur.
Blir upphämtade med minibuss och åker söderut. En knapp timme senare sitter vi tillsammans med ytterligare tio västerlänningar i en husbåt utan motor.
Vilket tungt jobb i värmen
Våra två rorsmän stakar oss fram längs tysta vattenvägar, det är tyst i båten, någon viskar lite, men inga mobiler ringer ringer, inga bussar eller rickshaws tutar och inga högljudda motorer hörs. Det är fantastiskt!
Spegelblank vattenytaNäckrosSå tyst och stillaEn kingfisher på stolpen till högerHägrar är det gott om i Kerala
Guiden berättar om trädet till vänster, det heter Cerbera odollam, men kallas ofta Suicide tree eller Pong-Pong. Frukterna som liknar mango är mycket giftiga. En enda frukt är tillräcklig för att ta livet av en person. Cerbera hör till samma släkte som Oleander och de är ju också mycket giftiga.
SjälvmordsträdCebrera OdollamVi åker in i en kanal och även rorsmännen få lite skuggaVi hör bara fåglar
En bit längre fram lägger vi till för besök i en liten fabrik som tillverkar kalciumhydroxid (typ släckt kalk). Det är gott om musslor häromkring, när man tagit rätt på själva musslan samlas skalen och fraktas hit.
Massor med musselskal
I en öppen brännugn, som eldas med kokosnötsskal, bränns musselskalen tillsammans med en tiondel kol – länge.
Brännugn
Den brända massan, som blivit vit, läggs i högar, som bevattnas varvid allt pulveriseras och man har fått kalciumhydroxid.
Kalciumhydroxid
Används bl a som blekmedel i tandkräm och för att dra fukten ut ingefära.
Packat och klart
Vi fortsätter färden en bit och stannar åter till. Nu får vi lära allt om kokosnötsnäringen. Det är gott om kokospalmer i Kerala, de kräver ingen skötsel innan det är dags att skörda, det är å andra sidan inget lätt jobb.
Fort som sjutton tvinnar kvinnan ett 14 m långt rep
I palmskogen norr om Kovalam, har vi lärt allt om kokosnötsnäringen, men det är bra med en repetition!
Vår fine guide berättar om kokosnötsnäringenReptillverkning
Förutom kokosmjölk och kokosfrukt, utvinns även kokosolja. Från skalen får man kokosfiber, som används främst till reptillverkning, men även till att väva stadiga mattor mm. Ytterskalet torkas och används som bränsle. Palmbladen flätas och blir tak över hyddor, eller insynsskydd. Snacka om att kokos är en viktig produkt i Kerala!
Nästa stopp är lunchstället. Vi får Thali med några curryröror, chutney, ett par såser och en söt curry med kardemumma som avslutning. Allt serverat på bananblad, förstås. Så gott!
LunchpausMat på bananblad
Strax eftet lunchpausen byter vi till en mindre båt, en så kallad countryboat med plats för sex passagerare.
Hej, vinkar vår franske vän!
Vi åker vidare till en kryddgård och får en liten repetition. Lär oss bland annat att kardemumma bara går att odla på högre höjder.
Glider fram i smala kanaler, ser många kingfishers, de flesta vill inte låta sig fotograferas, en orm i vattenbrynet fastnade inte heller på bild.
En blyg kingfisher gömmer sig i buskagetSakta glider vi framNågra ankor kollar in dagens turister
Böjer oss för låga broarVi glider ut på den större floden och ankrar strax nedanför bron.
Vilken härlig dag vi haft, så tyst och fridfull. Härligt att uppleva även denna sida av Indien!
Vi bänkar oss i den väntande minibussen och åker norrut. Pang! Punktering på höger bakdäck, strax före bron över till Fort Cochin/Mattancherry.
Punka!
Värsta rusningstrafik, stort intresse och flera hjälpsamma så en timme senare är vi åter på väg och snart är vi hemma igen.
Kochi kallas ibland för Queen of the Arabic Sea. I mer än 2000 år har sjöfarare färdats från hela världen till Kochis hamn för handel med kryddor och elfenben. Från början var det araber och kineser, på 1500-talet kom portugiserna, som snart följdes av holländare, spanjorer, fransmän och britter.
En hamnstad med anor
Staden Kochi är utspridd på öar och halvöar, precis som Stockholm, men där upphör likheterna. Stadsdelen Fort Cochin är en del av Old Kochi.
I Tourist Desk på Tower road, finns en bra promenadguide med såväl sevärdheter som information. Vi har tur, disken är både öppen och bemannad när vi kommer.
Informationsdisken är öppen. Hurra!
Kinesiska fiskenäten introducerades i Kerala i mitten av 1300-talet av kineser. Nu används de endast i Fort Cochin och Vietnam.
Kinesiska fisknät
Tower House från 1862 var kaffeuppköparnas handelshus.
Tower House
Old Harbour House från 1808 tillhör idag en anrik temäklarfirma, som bedriver hotellverksamhet i huset.
Old Harbour House
Koder House byggdes 1808 av Samuel Koder, mäktig företagsledare och inflytelserik medlem i den judiska församlingen. Det sägs att Samuel hade en älskarinna i huset brevid och den träbro som förbinder husen med varandra kallas därför kärleksbron. Idag är huset omgjort till lyxhotell.
Koder House
Delta Study från början av 1800-talet användes som packhus och lagringsplats. Numer är Delta Study highschool, ett bra exempel på hur man nyttjar äldre byggnader till modern verksamhet.
Delta Study
Santa Cruz Cathedral Basilica blev katedral 1558, lämnades orörd av holländarna, revs av britterna, men återuppbyggdes i slutet av 1800-talet.
Santa Cruz Cathedral BasilicaInteriörSista måltiden
Princess Street, en av de första gatorna i Fort Cochin.
Nästan folktomt på Princess Street
Vasco House är ett av de äldsta portugisiska husen, byggt i mitten av 1500-talet. Huset tros ha varit Vasco da Gamas hem, under hans sista fjorton år. Idag är huset ett populärt homestay.
Vasco da Gamas hus
Bishop’s House från 1506 omfattar flera byggnader. Förutom själva biskopssätet finns här även Indo Portuguese Muséet.
Biskopssätet till höger, muséet bakom träden till vänster.
David Hall byggdes 1695 av holländska ostindiska kompaniet. En betydligt senare ägare, David Koder, har gett namn åt residenset. Idag är stället konstmuseum och kafé.
David HallUtställdKafé på innergården
Parade Ground omfattar ca två hektar och användes av portugiser, holländare och britter under kolonialtiden för militär exercis och parader. Idag är området det största grönområdet i Fort Cochin. Nu i februari/mars pågår dräneringsarbete av hela Parade Ground, som årligen översvämmas under monsuntiden.
Här spelas varken cricket eller fotboll nu i mars
St. Francis Church anses vara Indiens äldsta kyrka, den byggdes ursprungligen i trä av portugisiska franciskanermunkar. I mitten av 1500-talet gjordes den om till en stenkyrka.
St. Francis Church
Renovering pågår
Kyrkan var från början katolsk, blev protestantisk under holländska tiden därefter anglikansk då brittetna tog över. En kvarleva från den brittiska tiden är de hängande takfläktarna i tyg, punkahs, som drevs manuellt av tjänare.
Punkahs
Idag ägs kyrkan av indiska staten.
Vasco da Gama, som dog i Fort Cochin 1524, begravdes här innan han kvarlevor flyttades till Portugal fjorton år senare.
Vasco da Gamas grav
Ett par tre timmar tar rundan inklusive fikapaus på David Hall. Trevligt och lite visare blev vi väl.
Söndag förmiddag står vår vän Kabeer redo med taxi. Idag är han, helt enligt regementet, iklädd vit skjorta. Under gårdagens tur med rickshaw var skjortan kakifärgad.
Vit skjorta när man kör taxi
Ibland har förarna byxor, som matchar, men det är nog inte lika viktigt. Vi har åkt med såväl rickshaw, som taxi där chaufförerna varit iklädda lungi, terylenebyxor eller jeans.
Kakifärgat när man kör rickshaw. Ibland hänger skjortan på ryggstödet
Många slirar och använder t-shirt, men blir det landsvägskörning, eller är någon poliskontroll på gång stannar chauffören och byter skjorta. Bötesbeloppet är 300 rs (ca 40 kr), om man ertappas med fel klädsel. På väg från Munnar, stannade plötsligt vår chaufför, hoppade ut och bytte till vit skjorta. Någon mötande hade varnat med blinkande lampor. Förmodligen är uniformsskjortorna dyra och bör inte nötas på i onödan! Otur i dubbel bemärkelse för vår chaufför i Kochi, som blev tvungen att skifta däck iklädd sin vita skjorta.
Aroma Homestay
Lunchtid kommer vi fram till Aroma Homestay i Fort Cohin. Elisabeth och Joseph möter oss med glada leenden. Detta är ett hemmahosboende, som fått fantastiskt fina omdömen på både Tripadvisor och Booking.com.
Hemma hos Elisabeth & Joseph
Då vi burit upp väskorna till vårt Kardemummarum, får vi en välkomstdrink och bra information om Fort Cochin.
Matnyttig information
Med kartan i fickan ger vi oss ut på upptäcktsfärd i Vasco da Gama-fästet Fort Cochin. Vi har varit här en snabbis för ett par år sedan, men nu har lite mer tid på oss att se stadsdelen.
I god tid kommer vår gullige rickshawförare och stuvar in vårt bagage, som har en tendens att växa och bli allt tyngre.
Kumily busstation
På busstationen finns ingen buss till Alappuzha, chaufförn har blivit sjuk och är på lasarettet. Nästa buss med byte någonstans går två timmar senare.
Fripassagerare, men ingen chaufför
Hmm… Intill Kumily busstation finns mängder av lediga taxibilar, vår rickshaw-kille har förstås en kompis och snart är vi på väg mot Alappuzha med lyxtransport. Rätt skönt faktiskt!
Backwaters
Varför åker man till Alappuzha? Staden är synnerligen ocharmig, där den ligger mellan kanalerna, havet och Vembalam Lake. Här finns inga mysiga gränder, bara kilometerlånga raka gator med mycket trafik.
Alltid rörigt i korsningen
Alappuzhra är själva navet i Backwaters, härifrån går färjor kors och tvärs på vattenvägar till kringliggande byar, här finns nästan lika många husbåtar, som jeepar i Thekkady.
Som jättestora skalbaggar
Dessutom finns det mindre båtar för dagsutflykter. Här finns också ett av våra favoritboenden, Venice Castle Homestay.
Venice Castle
Det är tredje året vi bor här och det känns verkligen som att komma hem. Thomas, som sköter verksamheten och lilla mamma Mary möter oss med stora famnen. Molly, som tillsammans med lilla mamma lagar frukost, samt städar och tvättar, är mindre blyg i år – så roligt.
Hallå Molly & Mary, här är vi igen
Husets ägare Matthew är i Dubai med sin familj, så honom hinner vi inte träffa. Hunden Julia är lycklig, för att inte tala om hennes valp Charlie.
Det är varmt här nere vid kusten, omkring 40 på dagen, tio grader svalare på kvällen. Orkar inga långa promenader, går bara sakta till färjorna eller möjligen till någon restaurant.
Tandembåt, perfekt för frakt
I Backwaters båtar man. Många väljer husbåt, men vi som bor så bra på Venice Castle tar en tur på några timmar med en mindre båt.
Vår kapten är inte så pratsam, ganska skönt faktiskt. Att bara glida fram på vattenvägarna, se djur och natur, vardagsliv med tvätt och fiske och en oändlig mängd husbåtar ger en liten aning om livet kring kanaler och sjöar i Backwaters.
KokosnötstransportEn kingfisher kikar ner på oss
Vi har valt en eftermiddagstur och få uppleva en fantastisk solnedgång.
Solnedgång över Vembanad LakeSååå fint
En annan dag tar vi ordinarie turbåt till Nedumudy.
Super Express på väg
En och en halv timme tar turen, från brygga till brygga, där folk hoppar av och på, precis som en helt vanlig spårvagnstur mellan två ändhållplatser.
HållplatsNedumudy färjeläger, slutstationSuper Express tar lunchpaus
Färjan Super Express ligger en halvtimme i Nedumudy alltmedan kapten, maskinist och konduktör har lunchrast, sedan bär det av tillbaka samma väg. Det är skönt att vara på vattnet, trots den låga farten fläktar det lite.
Till Marari Beach är det femton kilometer, lite för långt att gå i värmen, men det finns massvis av rickshaws, som bara väntar på att få skjutsa. Vi hyr solbäddar med parasoll, det fläktar skönt från arabiska havet, vi njuter av vågornas skvalpande mot stranden.
Inga grannar söderutInga grannar norrut
Bara några enstaka turister har hittat hit, den vidsträckta stranden är nästan tom. Äter god hemlagad lunch på Mariya restarant.
Mariya restaurant
Värmen håller i sig, vi hade planerat en långpromenad längs kanalerna i stan, men orkar inte. Thomas ordnar en liten utflykt med rickshaw. Först åker vi till Sri Ambalapuzha temple. Så annorlunda de tempel vi besökt tidigare, ganska mörkt och inga höga torn, men tempelgården är stor med en damm och ett stort träd.
Ett vårdträd vid entrén
Mycket guld finns det
Färden går vidare till ännu en helgedom med anor. St Mary’s Church i Champakulam är från 1600-talet.
St Mary’s Church
Nattvarden
Kabeer väljer en annan väg tillbaka till Alappuzha. Vi färdas längs igenvuxna kanaler, som ser ut som rena grönsakssoppan.
Svårnavigerat i den här kanalen
Stora risfält finns på sidorna, en massa hägrar – både vita och grå trippar omkring på grönskan i vattnet.
Kabeer blickar utöver ett nästan moget risfält
Vi ser några kingfisher, sittande på telefon- eller eltrådar.
Kingfisher vilar på eltråd
Plötsligt stannar vi vid en brygga, tror jag. Men bryggan, som vilar på två båtar, är en hembyggd transportfärja för såväl folk, som för rickshaws, mc, små lastbilar och cyklar.
Oj, undras hur många som ryms?En fantastisk hembyggd färja för person- och fordonstransportLite trångt, men vadå… Resan tar bara 5 minuter
Vi har förutom Mariya’s på Malari Beach, ytterligare ett par favoritrestauranger i Alappuzha. Royal Park ligger mitt i stan, hit kommer indiska män och västerlänningar – det är ett av några enstaka ställen där det serveras öl och vin och där det dessutom serveras god mat. Dreamer’s vid Alappuzha Beach, ett par kilometer från centrum, har riktigt god mat och är man diskret med beställningen, kan man få en mugg öl till.
En knapp vecka stannar vi i Alappuzha. Söndag förmiddag tackar vi för oss och åker vidare till vårt sista stopp före hemfärd.
Molly, Mary, Inger & Thomas
Buss? Nej, återigen skiter det sig! Orsaken denna gång är att varken Redbus eller Kallada Travels accepterar utländska kreditkort, när man bokar online och vi finner ingen återförsäljare i Alappuzha!!! Men det löser sig…
Längs slingrande, smala vägar åker vi nu söderut till Thekkady, där vi bokat ett homestay i Kumily, huvudorten i området.
Välkommen, hälsar Haroun
Vi blir varmt välkomnade av Haroun på Green Leaf Homestay. Vårt rum ligger en trappa upp och är ganska litet, men rent och fräscht.
Dessa trappor!
Innan vi ger oss ut på rekognisceringstur, får vi många råd, som att vi bör vända oss till statliga turistinformationen i stället för att köpslå om guidade turer med taxi- och rickshawförare. Det rådet är gott! På många ställen har vi varit i sydligaste Indien, men aldrig har vi skådat så många rickshaws, taxi och jeepar. Befintliga turister räcker bara till en bråkdel av dem, så vi kan förstå förarnas hysteriska jakt på kunder, men vi tackar envist nej.
Periyar National Park
Till Thekkady åker man främst för att besöka Periyar National Park & Wildlife Sanctuary, som med en yta på 945 km2 är ett av Indiens största viltreservat och nationalpark.
Turistinformationen
Vi bokar en 3-timmars Green Walk på turistinfon på Kerala Forest & Wildlife Department och en båttur på Periyar Lake på nätet. Haroun fixar ett besök i kryddgård och biljetter till kulturevenemang.
WiFi finns…
…men här, liksom på nästan alla platser vi besökt, är kvalitén sisådär. Ladda upp bilder är ingen höjdare, bloggen vilar ofta i väntan på bättre uppkoppling…
Vi drar dit pepparn växer
Lördag efter frukost gör vi ett kryddgårdsbesök. Anläggningen är ganska liten, men vår guide visar entusiastiskt det som finns och berättar mest om medicinalväxterna.
KardemummaKryddboden
Vi handlar kardemumma och lite annat innan vi åker tillbaka till Kumily där vi lunchar på Grandma’s café. Gott!!
Dags för lunch
Sen eftermiddag får vi skjuts ner till Periyar Lake i reservatet. Med våra förbokade numrerade biljetter får vi kanonbra platser längst fram i båten.
Oj, oj vilken köHa, ha längst framElefanter och hjortarMånga fåglar finns detIndisk buffelVildsvinTrädJaha, nu går dagens sista turister hem
Vår rickshaw väntar och skjutsar oss vidare till det kulturella centret där vi ser en uppvisning av Kalaripayatta, traditionell kampsport från Kerala. Fantastiskt, men otäckt med alla svärd, knivar och eld.
Kalaripayattu och Kathakali
Söndagsmorgonen tar vi det lugnt, sitter länge vid frukostbordet och pratar med ett indiskt par från Mumbai. De är ute på en Road Trip över en förlängd weekend.
Ritu & Gabriel från Mumbai
Före vår Green Walk, som startar 11, hinner vi med ett snabbesök på ett förnämligt naturhistoriskt museum.
Certifierad guide från Forest Department
Vår guide möter oss och berättar helt kort om trekkingturen innan vi beger oss ut i djungeln. Nästan genast försvinner alla störande ljud, här hörs fåglar och prasslet av stora torra löv som faller till marken. En och annan apa, mest makaker, varskor sina polare om att blekansikten är i antågande. Det är absolut förbjudet att lämna de upptrampade stigarna, man får heller inte gå i reservatet utan guide.
Vildpeppar och Ormträd
Vi ser en mängd olika träd, buskar och blommor. Hör fåglar, men ser inte så många. Däremot insekter, massvis av fjärilar, en del spindlar och skalbaggar och ett litet getingbo – säger guiden. Jag tycker att det är enormt!
Ganska mitt i bilden hänger det ”lilla” getingboet
Plötsligt stannar guiden och tecknar att vi ska ställa oss bakom ett träd. Alldeles intill stigen en bit framför oss står en indisk buffel, troligen har den familjen en bit ner i backen. Buffeln stirrar oupphörligt på oss, medan vi står nästan andlöst tyst och kikar tillbaka. Vi väntar och väntar, men buffeln står kvar. Till sist gör vi en stor kringgående runda för att komma förbi. Andas ut och jublar tyst, så häftigt!
En indisk buffel står vid stigen
Det är gott om elefantspillning på stigen, olika gammal. Den färskaste är bara ett par dagar gammal.
Några dagar gammal elefantspillning
Vi pratar hela tiden väldigt tyst och försöker gå försiktigt, men det är klart att vi både hörs och ses. Ändå har vi turen att också få se en elefantfamilj.
Elefanter!!!Så nära
Mamman och fyra barn ur olika årskullar, varav den yngsta är bara 6 månader, betar nere på en äng. Men de har full koll på att vi står bakom buskaget 40-50 meter bort.
Mamman till höger håller koll
Vilken tur, detta är allas dröm, men bara ett fåtal ser elefanter.
Spår av tiger, men ingen tiger
Vi ser fler bufflar, men på längre håll
I buskaget ser vi fler bufflar
och på tillbakavägen lyckas vi se en vithövdad Cappuchin. Den är dock för snabb för kameran, men några makaker lyckas vi fota.
Liten makak spanar på oss
Vilken fantastisk tur vi varit på!
French café
Lunchar på French café innan vi går hem, duschar och klär om inför kvällens Katakaliföreställning på kulturcentret.
Så lyckade dagar vi haft här!
Byter adress med vännerna från Mumbai
Nu åker vi vidare med buss västerut ner mot kusten, tänker vi, men…
Med taxi åker vi västerut över Västra Ghatsbergen och kommer till ett riktigt paradis strax utanför Munnar. Att åka buss hade inneburet bussbyte nere i Theni, bökigt med all packning och betydligt längre restid. Därtill får Inger ett gyllene tillfälle att sticka på jumpern.
Clouds Land Homestay, ett paradisUtsikt med fågelsång och blomdoft
Munnar, hjärtat i teriket, är en lite mindre stad, där i stort sett alla invånare är engagerade i teodlingen, som upptar nästan all yta i regionen.
Tebuskar så lång ögat når
Det hela började 1879 när John Daniel Munroe förälskade sig i landskapet kring Munnar och funderade på vad man skulle kunna odla där. Han testade förutom te, även kaffe och kardemumma. Allt fungerade, men te gick bäst att odla.
Te, te, och mera te
Manu, vår värd på Clouds Land, ordnar en trekkingtur i en större teodling. Vi vandrar längs branta stigar upp på ett av de tre bergen vid Munnar och får en fantastisk utsikt över telandskapet.
Vilken utsikt
Vi går tillbaks ner genom de branta odlingarna.
Te i blomningSöker mogna tefrön
Ser gamla och nya plantor, nyklippta buskar och andra som är färdiga för skörd.
Så mycket nytt fick vi veta
Cirka 45000 personer arbetar med skörden, som sker var tredje månad. Vi lärde oss också att såväl vitt te, som grönt och svart te kommer från samma buske.
Åker in till Munnar Old Town och äter lunch på Saravana Bhavan.
Lunchdags
Efter matpaus åker vi vidare till Lockhart Tea Factory, som har mycket gamla anor.
Lockhart Tea Factory
Vi betalar in oss och går en guidad tur genom fabriken. Tyvärr är det fotoförbud, skulle varit kul med bilder på de gamla maskinerna.
Fyllda med alla teintryck återvänder vi hem till Clouds Land, där vi kopplar av en stund på balkongen. Njuter av stillheten och fågelsången.
Mellanmål
Så småningom serverar Manu en god hemlagad middag. Vi pratar lite med grannarna, ett par från Vancover, sedan är det dags att sova.
Fredag packar vi ihop och drar vidare söderut, till kryddor och vilda djur.
Checkar in på Sabari Resort, som ifrågasätter det låga pris vi fått från Booking. Under våra fem dygn här, kommer detta upp vid flera tillfällen och vi förstår att Sabari inte är något ställe för budgetresenärer. Här vill man ha förmöget folk. Känns trist, då första intrycket av Kodaikanal påverkas av direktörens (?) pedagogiska förklaring av hur vansinnigt det är att vi fått ett rum för halva ordinarie pris.
Vi vilar en stund och beger oss sedan ut på stan. Såväl surf- som telefontid är slut på SIM-kortet, men att tanka ett TATA Docomo-kort låter sig inte göras i Kodaikanal. Vi blir skickade än hit än dit, alla skakar på huvudet.
Reemass mobilaffär på PT road
Till sist träffar vi en trevlig ung man på Reemass på PT road. Vi köper ett nytt Airtel-kort, får det installerat och fyllt för en spottstyver, samtidigt som två/tre andra kunder får sina mobiler påfyllda. Några minuter senare kan vi ge oss ut på nya äventyr.
Men sedan blir det bättre
Staden ligger runt Kodaikanal Lake, som är ca 5 km i omkrets.
Kodaikanal Lake
Vi följer Lake road runt sjön, en trevlig promenadtur kantad av små butiker med allehanda ting, som kan tänkas intressera turister. Utbudet skiljer sig markant från det som erbjudits på orter vi tidigare besökt. Här är fleece- eller ullfiltar, tjocka tröjor och mössor säljbara. Kvällar och nätter är ganska svala, temperaturen kan gå ner mot 5-10 grader. Hemgjord choklad och Eucalyptusolja är lokala specialiteter.
Vi har läst om Coaker’s Walk, en fin promenad högst upp längs bergssluttningen.
Coaker’s Walk
Utsikten över dalgången och de omgivande bergen är troligen helt fantastisk, men inte i februari visar det sig.
Rätt in i dimman
Dimman ligger tät, men promenaden har andra kvaliteter.
Vi träffar ett flertal semestrande indier, som undrar vem vi är och varifrån vi kommer.
Vi träffar en familj från Thrissur
Många vill dessutom gärna fotograferas tillsammans med oss.
Till all lycka hittar vi en rar kvinna som säljer örhängen!
Örhängen behöver man alltid
Nedanför Coakers walk ligger Bryant’s park. En oas för såväl lokabefolkning, som för turister.
Bryant Park
Här finns förutom en rosenträdgård, ett växthus fullt med Begonior, Primula och andra typiska svenska krukväxter.
Orkidéhuset är fyllt med Begonior av alla de slag
Det finns lekplats och grönområden, men varför finns det inga parkbänkar?
Och varför ligger toan allra högst upp?
Upp till Kurinji Temple är vägen brant och tunggådd, det känns att vi är uppe på hög höjd, men utsikten är fantastisk.
Kurinji temple
Norrut ser vi en ny dalgång med små samhällen, söderut ser vi delvis samma dalgång, som vi inte såg från Coaker’s walk.
På en liten höjd ligger en vacker vit kyrka.
Sacred Heart Church på en kulle
Sacred Heart Church är fin, nästan inga kyrkbänkar – precis som i Our Lady of Good Voyage Church i Vizhinjam.
Sacred Hear
På väg upp mot kyrkan finns en fashinerande målning. Ju närmre man kommer, desto fler detaljer ser man.
På kyrkbacken
Vi kollar Google-Gullan och finner en väg, som inte leder genom stan, men backarna syns inte på kartan.
Uppåt, uppåt
Pine forest ligger 6,5 km från hotellet, dit går vi och träder in i en pelarsal av höga smala tallar.
Som i en pelarsal
Träden står så tätt att nästan inget ljus slipper in, marken är täckt av barr, det finns ingen vegetation. Läckert!
Som i en pelarsal
Påminner lite om Tujabeståndet på norra Öland.
Inger ser på kartan, att det finns ett vattenfall en kilometer in från vägen.
Men bara en kilometer…
Vi börjar gå brant nedför, efter en stund strejkar Lars – han har insett att vi ska upp igen och tycker vi har gått nog mycket uppåt idag.
Ingen stad utan marknad!
Allt från rostiga skruvar och konstiga verktyg till vackra blomstergirlangerFrukt och grönsaker
Söndag förmiddag dukas det upp frukt och grönsaker, fisk och specerier, kryddor, kläder och allt annat som hör en god marknad till.
På PT road finns förutom en uppsjö av butiker, även en stor mängd restauranger och kaféer. Vi fastnar för Clouds street, där vi frossar i pastarätter och pizza till middag. Lunchar gör vi på Abus eller Nias.
Mat mat mat
Efter sex veckor med mest indisk mat, smakar det gott med lite italienskt.
Fikapaus på väg hem?
Den femte dagens kväll handlar vi Choklad och Eucalyptusolja, äter middag på Clouds och packar inför fortsatt färd – nu tillbaka till Kerala.
Färgstarka Indien 